SÖK
MENY
ESC: det uppsluppna vansinnets cirkus
På lördag har Finland enligt både kännarna och vadslagningsfirmorna sin bästa chans på mycket länge att vinna Eurovision Song Contest. Vi tillåter oss en kulturhistorisk spaning om denna märkliga tävling.
En gång i tiden handlade ESC om trallvänlig musik. Inte sällan blev segerlåtarna till evergreens: melodier som ”Puppet On A String” (Storbritannien 1967), ”Ein Bißchen Frieden” (Västtyskland 1982) eller ”Hallelujah” (Israel 1979) sitter kvar som trolldeg i huvudet på oss som är medelålders och har ännu förmågan att skörda nya offer i de yngre generationerna. Begreppet ”schlager” betyder ju helt enkelt ”något som slår”.
Om man med denna historik i bagaget slår sig ner framför nutidens tv-spektakel trevar man nog först efter nitrot. Visst finns här fortfarande – allt emellanåt – starka melodier och genuint bra låtar (tänk Portugal 2017 eller Storbritannien förra året), men ytterligare något har undan för undan trätt fram som ett närmast bärande element i evenemanget. Låt oss kalla det Det uppsluppna vansinnet.
Den som i tisdags avnjöt Kroatiens kalsongdansande mustaschorgie ”Mama ŠČ!” eller förfärades/förtjustes av Moldaviens politiskt inkorrekta flöjtspelande Kortvuxne Person i ”Soarele și luna” vet vad vi menar. Alltsedan Murens fall har ett anarkistisk drag växt sig allt starkare i ESC, ett sympatiskt – och möjligen urgammalt! – drag.
I och med Ukrainas seger förra året gick det inte att längre förneka ESC:s politiska dimension. Dragkampen mellan Rysslands konservativa och patriarkala krafter och det forna imperiets förrymda lydstater har ju kokat under ytan under hela 2000-talet. Den pågående tävlingen, där värdskapet axlats av Storbritannien som stand-in för Ukraina, är en orgie i stöd för förra årets blågula segrare.
Som bekant är det heller inte bara utrikespolitik som ekar från scenen. Priderörelsen fann tidigt en säker hamn i tävlingen, vars uppsluppna och flamboyanta framtoning tycktes passa som hand i handske för dem som historiskt alltid tvingats festa i tysthet och lönndom.
Samtidigt är det nog ett misstag att tro att det bara är hbtq-frågor som förs fram i hägn av Det uppsluppna vansinnet. Det är något ännu större som pågår, en sorts kulturell proteströrelse som under åren på ett fascinerande framodlats av ESC:s deltagare genom positiv återkoppling i allt vildare cirklar, tills resultatet mest av allt påminner om – den klassiska cirkusen.
Jo, faktiskt. Parallellerna är många. I ESC återfinner vi cirkusestetikens emfas på vildsinta glittriga kostymer, farsartade upptåg samt inte minst hjälpmedlen och redskapen. Det har under åren vimlat av akrobater, dockor, fyrverkerier, linkonster och enhjulingar på scenen, och de tekniska fiffigheterna har varit många. Månne är den Pierrotliknande Käärijä bara en uppdaterad clown?
Gärna det, i såna fall: clownen har ju alltid symboliserat den ensamma, utsatta människan. Kanske är det också så man ska förstå alla appellerna som förts fram för minoriteterna och de förtryckta i ESC-sammanhang? På cirkusen har trots allt utstötta alltid funnit en fristad. I ESC får de sin revansch – och sin rättmätiga plats i ett större kulturhistoriskt sammanhang.
Så, inget nytt under solen: kanske är Eurovision Song Contest bara den senaste manifestationen av den urgamla driften hos människan att ge sig hän åt den extatiska, irrationella glädjen. Det kanske låter fånigt, men tänk om det går en rät linje från Dionysosfesterna för 3 000 år sedan, via medeltidens karnevaler och mysteriespel, genom renässansens commedia dell’arte, 1800-talets vaudevilleteater och till sist rätt ut genom rutan på lördag kväll, till ESC?
Det är en vacker tanke.
Det är nästan så man vill utbrista: Cha! Chacha! Chachachacha!
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
