SÖK
MENY
Ett dödligt nära ämne
Dödssiffror. Aldrig har vi väl varit så utsatta för rapportering kring antal döda både på nationell och global nivå som under coronakrisen. Det kan orsaka oro och rädsla men det kan också bädda för ett samtal om det oundvikliga.
Över 200 000. Så många har dött av Covid-19. Sedan pandemins utbrott har städer, länder och kontinenter regelbundet uppdaterat siffror över avlidna. Makabert kan tyckas, men det har varit ett verktyg för politiker, medier och allmänheten att få en helhetsbild av situationen och kunna ta vidta relevanta åtgärder.
Men de tickande talen har också fört det känsliga ämnet om döden in i kafferummet. Så pass att det runtom i världen skapats en våg av virtuella ”dödscaféer”.
”I dessa svåra tider, när döden kommer närmare är det väldigt viktigt att ha ett forum för att prata om våra rädslor och vår ångest”. Det säger psykologen Sue Barsky Reid till The Guardian. Hon startade det första dödscaféet 2011 i England och koordinerar nu en global rörelse med över 10 000 möten i över 70 länder. Över kaffe och kaka ges deltagarna möjlighet att under avslappnade former prata om det som en gång väntar oss alla – men som sällan diskuteras.
”Döden är demokratisk. Det är få saker vi vet med lika stor säkerhet.” Det har prästen Katarina Gäddnäs skrivit i en krönika för Nya Åland. Hon leder en samtalsgrupp om döden som startade i Mariehamns församling förra året.
Samma år utkom även en åländsk förening med boken ”Vård i livet och döden” med insikter kring temat. I boken får man läsa om sorgeår och eftersorg, att några faktiskt vill dö ensamma och att döden är lika unik som våra liv.
”En gemensam erfarenhet hos många patienter handlar om att vi uppskattar livet fullt ut först när vi håller på att förlora det”, konstaterar läkaren Peter Strang i boken.
På många ställen i världen har det tragiska krupit väldigt nära med dödsfall bland familj eller vänner. Här på Åland har vi lyckligtvis blivit förskonade åtminstone rent geografiskt. Men pandemin har satt ett globalt ljus på livets bräcklighet och fått oss att förhoppningsvis inte ta det för givet.
Vi lever generellt väldigt avskärmade från döden. Från att ha varit en praktisk angelägenhet som involverat familj och grannskap har döden fallit i kompetenta, och även mycket uppskattade, yrkeshänder. Men det har fört med sig att många aldrig har sett en avliden människa och döden kan på så vis kännas abstrakt och makaber.
”Vi har inte mött det på århundraden”, säger doulan Mireille Hayden till Sky News. Även hon driver ett dödscafé och hon tror att pandemin kan skifta attityder gentemot döden.
En förklaring till varför vi skyggar från döden är för att det får oss att känna oss just dödliga.
”När döden känns verklig, kan det vara svårt att känna sig levande”, skriver krönikören Eleanor Gordon-Smith i en rådgivningsspalt i The Guardian.
Men samtidigt kan det tyckas konstigt att bortse från något som är en så oundviklig del av mänsklig existens – dess slut.
Freud menade att det är omöjligt för oss att föreställa oss vår egen död, men i någon mån borde vi försöka förlikas med den. Inte bara för att lindra vanligt förekommande dödsångest, utan också för att kunna föra samtalet om den goda döden.
Vid något skede bör alla fundera på hur de skulle vilja att deras livsavslut ser ut och ta ställning till de jobbiga frågor som kan uppstå. Exempelvis:Vad vill du ska hända om dina familjemedlemmar tvingas ta beslut för din räkning? Vill du donera dina organ? Har du ett testamente i kraft? Vilken typ av begravning vill du ha? Hurudan ceremoni ser du framför dig?
Sorgligt nog har många coronapatienter inte fått den värdiga och goda död de skulle önskat sig i pandemins begränsande situation. Människor som har dött ensamma och anhöriga som inte fått utrymme att sörja och hedra sina avlidna på det sätt de velat.
200 000 människoliv. Det är en grym siffra. Men mitt i allt det dödliga ska vi även komma ihåg att över en miljon människor friskförklarats. Död och liv går hand i hand. Båda bör respekteras.
