SÖK
MENY
Ett enat Europa är ingen självklarhet
Den högerpopulistiska vågen har det senaste årtiondet ökat splittringen av Europa och västvärlden. Det har i sin tur bäddat för Rysslands allt mer aggressiva inställning till sin omvärld.
En briljant strateg och en statsman som inte tjänar globalisternas intressen. En vän. Så har några av frontfigurerna för de europeiska högerpopulistiska rörelserna beskrivit Vladimir Putin. Italienska Lega Nord med tidigare vice premiärminister Matteo Salvini i spetsen har startat någon typ av fanclub för Putin och Salvini har burit en tröja med Putins ansikte i Europaparlamentet. Nigel Farage, en av brexits arkitekter, har sagt att Putin är den ledare han beundrar mest och Marine Le Pen, ledare för franska Nationella Fronten, försvarade tidigare annekteringen av Krim.
Det är heller ingen överraskning att USA:s förra president fortsättningsvis hyllar sin kompis i Kreml. Bara förra veckan kallade Donald Trump det ryska ”erkännandet” av de två utbrytarrepublikerna i östra Ukraina för ett genidrag.
Åtminstone Nationella fronten, brittiska Torypartiet, Republikanerna i USA, ungerska Fidesz, tyska AfD, österrikiska Frihetspartiet och Lega Nord i Italien har finansierats av ryska pengar.
Nu ångrar sig de flesta (inte alla), och försöker sig på avböner.
Men det handlar om mer än beundran och pengar. Det handlar om att den högerpopulistiska vågen i Europa och USA har levt i symbios med den ryska regimen under en lång tid. Den har anammat och spridit Putins auktoritära världsbild och har hyllat honom som ett alternativ till det svaga, globalistiska och politiskt korrekta etablissemanget i väst. Populisterna har levt på att sprida bilden av väst som korrupt och har hyllat alternativet de själva vill erbjuda sina väljare: en stark, konservativ ledare med ett nationalistiskt och etniskt synsätt på sin omgivning. Det har gynnat dem och det har gynnat Ryssland.
Det är förstås inte bara genom etablerade politiska rörelser som Putins världsbild fått spridning. En del alternativa medier och deras konsumenter har idag en något annorlunda inställning till invasionen av Ukraina. Den svenska antirasistiska organisationen Expo har kartlagt hur svensk extremhöger förhåller sig till invasionen. Även om man till viss del motsätter sig invasionen så sprids ändå den ryska officiella berättelsen om ett pågående folkmord på etniska ryssar som genomförs av en Natovänlig (och judisk) EU-älskare. Att beskylla Nato för invasionen är inte heller en ovanlig åsikt, också i de åländska debattspalterna har det hänt.
Det kan tyckas vara betydelselöst i sammanhanget, men visar hur diametralt olika det går att uppfatta en situation beroende på vilka informationskällor man bedömer som trovärdiga. Det är inte heller ett synsätt exklusivt för den absoluta ytterkanten. Enligt Jens Liljestrand, krönikör på Expressen, är de här åsikterna väletablerade på flera av de största svenska tidningarnas opinionssidor: ”I sin mest harmlösa form uttrycks detta som en grabbig jargong, en ogenomtänkt motvilja inför en liberal världsordning. Högerns megafoner, troll och ”satiriker” visar ett ständigt, slentrianmässigt förakt mot den förslappning man anser har drabbat västvärlden, mot feminism, hbtq-rättigheter, multikulturalism, miljöaktivism och ”wokeism”, mot allt som kan stämplas som ”identitetspolitik”, mot godhetsposörerna, sojapojkarna, södermalmsborna, mot hela det urbana, kosmopolitiska, moderna västerlandet”.
Att vara emot något av ovanstående är förstås inte samma sak som att ställa sig på Rysslands sida i Ukraina, men det finns en direkt koppling mellan några av den här världsbildens främsta förespråkare och den oenighet som har funnits i Europa fram till krigsutbrottet.
Det är så klart oerhört lätt att vara efterklok, men i backspegeln går att se hur sprickorna i Europa i förlängningen möjliggjorde ett nytt krig på vår kontinent. Den högerpopulistiska rörelsen har splittrat Europa och andra västerländska demokratier. Och i ärlighetens namn kunde dagens Europa ha varit betydligt mera antieuropeiskt. Även Trump var nära att få en mandatperiod till. Då hade det starka och samlade motståndet mot invasionen av Ukraina knappast varit möjligt.
Nu gick det, tack och lov, precis tvärtom.
Enigheten som råder just nu i Europa är ingen orsak att slappna av. Kriget kommer att få effekter också för oss. Energikris, stigande matpriser, människor på flykt – av allt att döma väntar tuffare tider för Europa. Och det är i tuffa tider som enkla (och orealistiska) lösningar lockar som mest.
Det är då vi verkligen behöver försvara våra demokratiska ideal.
Europa har visat enad front utåt mot Rysslands invasion av Ukraina, men det finns inga garantier för att ländernas framtida samarbete fortsätter vara lika starkt, särskilt inte när tuffare tider väntar.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
