SÖK
MENY
Ett jubileum värt att fira
Den 27 april 1994 fick alla sydafrikaner för första gången rösta i ett parlamentsval. Det beskrevs av den brittiska tidningen Independent som ”en teknisk katastrof men en politisk triumf”. Vallängderna var bristfälliga vilket gjorde det svårt att verifiera resultatet och anklagelser om valfusk duggade tätt. Men det var inte det viktigaste.
Valet var det definitiva slutet på den djupt rasistiska apartheidpolitiken, som sedan 1948 förtryckt den icke-vita majoriteten i Sydafrika. Det var slutet på över 300 år av kolonialt förtryck – och det var en av få gånger i världshistorien som folket tog makten från en gammal maktelit utan att det resulterade i ett blodbad.
Än i dag är den 27 april en helgdag: Freedom day.
Den första folkvalda presidenten Nelson Mandelas bestående arv, tillsammans med bland andra Desmond Tutu, är försoningen som konfliktlösningsmetod. Mandela var inte Gandhi och Sydafrika var inte Indien. Mandela gick från att ha förespråkat icke-våld till att bli en av grundarna för den militanta grenen av ANC. Men när kampen var vunnen valde han att jobba för ett enande av landet, inte en ökad splittring.
Majoriteten hade haft all rätt att ta ut sin ilska på sina förtryckare, men konsekvensen hade troligtvis blivit inbördeskrig.
”Förbittring är som att dricka gift och hoppas att det ska drabba dina fiender”, ska Mandela ha sagt. Det är lätt att säga men svårt att följa – speciellt i det pressade läge som den sydafrikanska befolkningen befann sig i under 1990-talets första hälft.
Företrädarna för det svarta Sydafrika valde, efter förhandling med det gamla nationalistpartiet, att rikta den främsta skulden mot själva systemet.
Det hade gått att göra på andra sätt. Ungefär samtidigt i Rwanda och Jugoslavien tillsattes krigstribunaler med en tydligare målsättning att hitta skyldiga. I Namibia valde man istället straffrihet för förövarna.
Den sannings- och försoningskommission som tillsattes i Sydafrika valde också att bedöma många av apartheidregimens uttolkare som offer för systemet. Målsättningen var att få fram sanningen om de brott som begicks under ett halvt sekel. Bara då gick det att faktiskt förlåta och gå vidare. Därför blev amnesti för de som vågade berätta om sina egna brott en viktig del i processen. 21 000 vittnesmål från offer hördes och över 2 000 utfrågningar genomfördes av den Desmond Tutu-ledda kommissionen. Och Sydafrikas resa från diktatur till demokrati blev en av de mest lyckade i världshistorien.
När sydafrikanerna går till val igen i vår är stämningen inte lika optimistisk som för 30 år sedan. Sydafrika är fortsättningsvis ett av världens mest ojämlika länder vad gäller ekonomiskt välstånd. Hälften av sydafrikanerna är arbetslösa, och många av de som har jobb får löner som inte räcker att leva på. Trots att apartheid sedan länge är avskaffat så behöll de gamla förtryckarna mycket av tillgångarna. Till exempel står den rikaste tiondelen av befolkningen för 52 procent av alla hushållsköp. Den fattigaste tiondelen står enbart för 0,8 procent.
Ojämlikheten påverkar hela landet. Även Mandelas ANC, som fortfarande dominerar parlamentet, plågas av korruption. ANC förutspås vinna även i vår, även om partiet kan förlora sin egen majoritet för första gången sedan de fria valen infördes.
När Nelson Mandela dog 2013 hyllades han världen över. ”Mandela dog i dag, men hans arv lever kvar för alltid”, sade dåvarande talmannen i Europaparlamentet Martin Schulz. En snabb utblick över konflikterna i världen visar tyvärr en annan verklighet. Många av dagens konflikter skulle vinna på att ha någon som resonerar som Mandela. Någon som inser att varaktig, långsiktig fred kräver förmågan och viljan att förlåta. Även om försoning ofta är det svåraste alternativet.
