Arvodeskommissionens jämförelse ger beslutet att höja ministerlönerna upprättelse, men visar också på dilemmat för ett litet parlament: ska politiker från små autonoma områden jämföra sig med riksdagsledamöter i de stora parlamenten eller borde en annan måttstock gälla?

Hur lågt är för lågt? Det är frågan man ställer sig efter att Arvodeskommissionen presenterade sin jämförelsestudie i veckan. Enligt den tjänar åländska parlamentariker sämre än i andra självstyrande regioner, både vad gäller den faktiska summan pengar och i jämförelse med medellönen för just det området.

En färöisk parlamentsledamot tjänar 1,52 gånger medellönen, en åländsk dito 1,29. Det är väl kanske den mest relevanta jämförelsen eftersom arvoden som ska accepteras av allmänheten rimligtvis borde hänga samman med levnadskostnaderna även om man gärna hade fått en jämförelse med medianlönen också (det verkliga genomsnittet som ju är betydligt lägre).

Jämförelsen inkluderar också det nationella finländska och svenska parlamentet. En finländsk riksdagsledamot tjänar 1,85 gånger medellönen och en svensk riksdagsledamot har 1,89 gånger den svenska medellönen.

Vad gäller regeringsmedlemmarna så ligger Åland också sämst till. En färöisk minister tjänar 2,7 gånger medellönen medan motsvarande siffra för en åländsk minister är 2,29. Vad gäller Grönland finns inga uppgifter om medellön, men en grönländsk parlamentsledamot är hyfsat nära en åländsk vad gäller antal euro.

Jämförelsen ger förstås upprättelse till kommissionen som främst har fått kritik för den stora engångshöjningen av ministerlönerna för drygt ett år sedan. Kommissionen har rätt i sin analys att den enskilda höjningen på nästan 30 procent stack ut och därmed också stack i mångas ögon, speciellt när sparkrav nu läggs på stora delar av landskapets verksamheter.

Det går förstås att vrida och vända på siffrorna i oändlighet för att få fram vilka slutsatser man önskar sig. Borde skillnaden vara större jämfört med de stora nationella parlamenten? De representerar ju de facto betydligt fler människor och bär ansvar för fler politikområden. Borde den sammanvägda arbetsinsatsen räknas in, där Finlands riksdag inte har riktigt så långa pauser som den åländska och på Färöarna?

Å andra sidan kan man hävda att ansvaret per enskild ledamot är större i små parlament. På Åland finns 30 ledamöter, på Färöarna finns 33. Det går inte att gömma sig i mängden till skillnad från en sal med 200 eller 300 riksdagsledamöter.

Syftet med arvodet är ändå det samma: att skapa förutsättningar för opartiskhet vilket man förväntas få om man inte behöver få inkomster från andra håll. Den ska också göra det attraktivt att kandidera, för att få en spridning av kandidaterna.

Vill vi ha ett ”riktigt parlament” så kanske det också är rimligt att betala arvoden som återspeglar det ansvar vi ber ledamöterna att axla: fatta obekväma beslut, granskas i offentligheten och ta ansvar för den gemensamma nyttan. Dilemmat för ett litet parlamentet är att det måste fungera på samma sätt, med samma integritet, oavsett om det är 30 eller 300 ledamöter som väljs in.

Och tycker medborgarna att de invalda politikerna inte gör skäl för sina löner finns alla chanser i världen att byta ut dem. Nästa chans kommer 2027.

TEXT:

Johan Orre

johan.orre@nyan.ax

Mer läsning

Ob är norra Ålands val

Nödställda förtjänar vår hjälp – inte skrämselpropaganda

Dumpen: en livstids dödsdom