SÖK
MENY
Ett löjets skimmer dalar sakta över inrikesministern
Ibland är förnuftets röst påtagligt tyst.
Ibland är det bra att den är det.
Lantrådet Roger Nordlund och kansliminister Britt Lundberg valde att i förhören med CKP säga så lite som möjligt utöver det som respekten för lagen kräver, och att därmed markera Ålands självstyrelse och sin vilja att lösa ärendet politiskt. Det var en bra strategi.
I denna fråga kan man inte annat säga än att inrikesminister Kari Rajamäki helt enkelt inte visat sig sin uppgift mogen. Även om han känt sig provocerad, irriterad, till och med utmanad av ålänningarna förväntar man sig av en politiker i hans position att åtgärder ska stå i någon rimlig proportion till ärendet i fråga.
Kari Rajamäki har blåst upp till en storm som är fullkomligt oproportionerlig och dessutom löjeväckande. Detta är icke ett ärende som kan eller ska lösas på det rättsliga planet, och därmed har Rajamäki skapat en situation där en konstruktiv lösning blir svårare att uppnå för varje dag. Det minister Rajamäki uppenbarligen inte förstått är att det här rör sig om en tvist i gränslandet mellan två lagstiftningsbehörigheter, och att han inte ensidigt kan besluta att det är Finlands riksdag som råder över Ålands lagting.
Ytterligare kommer saken att kompliceras den dag brottsutredningen är slutförd och åklagaren ska besluta om att väcka åtal. Är det verkligen inrikesministeriets avsikt och vilja att ställa till med rättegång med landskapet Åland högsta politiska ledning på de anklagades bänk?
Ni hör. Det är löjligt, och det är sannerligen ett svaghetstecken att statsminister Matti Vanhanen inte har mer styr på sitt kabinett än att ministrar ger sig ut på egna vendettor för att på något slags maffiamanér visa vem som är capo di tutti capi (chef över alla chefer).
Det är inte bara kränkande gentemot den åländska självstyrelsen, utan också en bagatellisering av det egna demokratiska uppdraget.
Låt oss samtidigt komma ihåg att konflikten mellan Ålands penningautomatförening och Veikkaus ingalunda är entydig och lätt att lösa. Det handlar om ett gränsområde där Paf faktiskt har dömts för att ha gett sig in på en marknad där ett spelmonopol råder.
Man har förvisso ändrat sin marknadsföring, men balanserar fortfarande där, precis på gränsen till det tillåtna (eller en millimeter över).
Det är inte alls säkert att den politiska lösningen på konflikten blir att ålänningarna får göra som de vill i det korta perspektivet, även om en förändring av spelmarknaden på lång sikt säkert kommer.
Finns det någon gång när det är viktigt att behålla fattningen, så är det nu. I tidningen Åland burrar Niklas Lampi upp de ålandsnationalistiska bröstfjädrarna någonting oerhört, och det är ju bra om man vill elda på striden ytterligare.
Vill man vinna ska man komma ihåg det som Nordlund och Lundberg uppenbarligen tänkt på. Kyligast vinner. Lugnast vinner. Blir ålänningarna i detta läge alltför pompösa och indignerade så blir de, precis som minister Rajamäki nu, lite löjliga. Lite liksom röda i ansiktet av ansträngningen.
Håll skallen kall och ryggen rak. Att någon annan bär sig korkat åt är ingen licens för att göra det själv.
