SÖK
MENY
Europas ytterhöger och framtiden
Hur ska man förstå valen i Frankrike och Storbritannien? Vi försöker oss på en analys.
Den svenske idéhistorikern och nestorn Sven-Eric Liedman finner glädjebesked i resultaten: ”Det känns som att bli väckt ur en mardröm”, skriver han i Dagens Nyheter (9/7) med anledning av Nationell Samlings klena tredjeplacering i det franska valet. Extremhögerns segersvit är bruten, menar Liedman och pekar på Sverigedemokraternas tillbakagång i EU-valet och liknande tendenser i övriga Norden. Man kunde möjligen också addera till hans glädjelista att missnöjespolitikern Nigel Farages framgångar blev så måttliga i samband med Labours utplånande av Tories i det brittiska valet.
Så är populismens makt faktiskt bruten? Har vi nått kulmen på den svarta vågen i Europa?
Kanske, kanske inte.
Det har blivit en sport bland opinionsskribenter att varna för den annalkande fascismen; säga vad man vill om Apokalypsen men den är trots allt ganska sexig. Det är inte denna texts avsikt att bidra till undergångsporren, men det kunde vara klokt att nyansera analysen lite, inför framtiden. Den förvarnade är förberedd.
Valresultatet i Frankrike borde inte ha kommit som en överraskning för någon. Det har varit fransk politisk folksport sedan förrädarregimen i Vichy under andra världskriget att hålla extremhögern borta från makten genom oheliga allianser; det enda som förvånade var att denna anständighetens kutym fortfarande gällde. Men i Frankrike är det egalitära medborgaridealet ännu starkt och tanken på ett parlament i brunhögerns majoritetsgrepp blev för motbjudande för resten av det politiska fältet; följden blev ett herrans trixande med valkretsarna och allmänt taktikröstande. Frankrike tittade sig i spegeln efter EU-valet och den första valomgången till Nationalförsamlingen och tyckte inte om det hon såg.
För det franska hjärtat är fortfarande om inte rött så i alla fall revolutionärt orienterat. I en upprorisk spasm enade sig vänsterkrafterna och slog sig ihop med gaullister och centrister för att skåpa ut Nationell Samling. Frågan är nu bara hur de ska stå ut med varandra och vem president Macron ska utse till sambo på premiärministerposten. DEN trianguleringen lär bli en syn för gudar.
Men, och nu kommer varningen inför framtiden, inget stärker extremhögern såsom en rejäl dolkstötslegend. Marine Le Pen och Jordan Bardella fick en stinkande present i valresultatet och kan nu helt korrekt säga till sina väljare: ”Titta hur de exkluderar er – Kommunisterna och Kapitalet sätter sig hellre i samma båt än ger er inflytande!”
Den berättelsen inrymmer allt Nationell Samling behöver inför framtiden; allt som sedan behövs för att degen ska jäsa är en krisande ekonomi, en förlamad Nationalförsamling och ett par rediga kravaller i huvudstadens invandrartäta förorter – alltsammans fullt möjligt eller rent av troligt.
I Storbritannien behövdes ingen konspiration mellan disparata krafter för att hålla extremerna utanför – den mekanismen finns så att säga redan inbyggd i det bisarra brittiska valsystemet. Valet 2024 blev det mest oproportionerliga i landets historia: Labour fick med 34 procents väljarstöd 63 procent av platserna i parlamentet (412 av 650).
Man kan tycka vad man vill om detta – engelsmännen slipper trots allt svaga regeringar – men det är minst sagt osnyggt att Nigel Farages ytterhöger vann 14 procent av rösterna men fick nöja sig med bara fem (5) mandat.
Farage kallar föga förvånande valresultatet orättvist och bidar nu belåtet sin tid; han har till sist en parlamentsplats och kommer att använda sin avsevärda retoriska förmåga till maximal effekt i berömt stökiga underhuset.
För dynamiken i situationen gynnar honom lika mycket som den gynnar ytterhögern på andra sidan Engelska Kanalen: bägge slipper allt politiskt ansvar, har starka kommunikationsplattformar och massor att klaga över. Framtiden kan vara deras, fortfarande.
Kanske har Sven-Eric Liedman rätt, kanske är ”mardrömmen” över och trenden bruten. Men vi gör nog bäst i att inte somna om riktigt än.
