SÖK
MENY
Fem år efter #metoo
Nu i oktober är det fem år sedan det globala uppropet #metoo tog fart över världen. Vad har hänt sedan dess? Stormen har bedarrat och lämnat kvar tystnad.
Fem år har gått sedan ett oräkneligt antal kvinnor bestämde sig för att nu får det vara slut. Satte ord på det där de hade lovat sig själv att aldrig nämna för någon. Arbetsplatser och hela yrkesbranscher skakades i grunden.
När världens kvinnor stod upp tillsammans och med en gemensam röst sa ”me too”, ”jag också”, skapades en naturkraft som inte gick att ducka eller väja för. Fem år senare har stormen lagt sig.
Fem år efter #metoo frågar sig flera av de som en gång stod på barrikaderna vart kraften i mediebevakningen tog vägen.
”Ingen av de fyra största tidningarna hade skrivit något överhuvudtaget om #metoo. Kultursidorna var fulla av recensioner, krönikor men inte ett ord om #metoo. Som om det aldrig hänt”, skriver den svenska journalisten och författaren Maria Sveland på Instagram.
Det enda Dagens Nyheter – som publicerade de vittnesmål som välte Svenska Akademien under uppropet – lyckas hosta upp är en ledare om att ”tafatta töntar på Tinder är inte en kränkning”.
Kanske glömdes milstolpen bort i bevakningen kring den svenska regeringsbildningen. Kanske ansågs det inte vara en milstolpe värd att minnas.
Fem år efter #metoo står en ledamot i Finlands riksdag och säger att aborterna i landet är att skylla för att Finland är beroende av arbetskraftsinvandring. Som om det ena på något sätt alls skulle ha något med det andra att göra. Som om något av dem i sig vore dåligt.
Därefter lyfts argumentet att pappan ska ha rätt att påverka beslutet om abort – och därmed ha beslutanderätt över kvinnans kropp.
Fem år efter #metoo presenterar Sveriges nya statsminister Ulf Kristersson (M) Tidöavtalet – det mellan regeringspartierna och Sverigedemokraterna – där det står att kvinnor i prostitution ska kunna utvisas för ”bristande vandel”, för att i handling ”missakta befolkningen”. Som om det var brottsoffren som är problemet, inte männen som begår brott genom att köpa deras kroppar.
Fem år efter #metoo skriver Aftonbladets Karin Pettersson en kulturkrönika om hur hon tänkt på #metoo varje dag sedan oktober 2017. Hon skriver om en segregation i debatten, hur kvinnor pratar om #metoo medan män pratar om Nato.
”I värsta fall sitter män som Aron Flam och David Eberhard och flabbar åt en kvinnas upplevelse av våldtäkt, i bästa fall håller de käften”, skriver hon.
Det är männens tystnad som känns så hopplös. Som avslöjar så mycket.
”När rörelsen ställde frågor – hur fan kunde det bli så här, hur kan ni behandla oss så här, vad ska vi göra åt det? Så fick de aldrig något svar. Männen duckade, tystnade. Leden slöts”, skriver Karin Pettersson.
En krönikör konstaterar att alla redaktörer som recenserat Irena Pozars bok om backlashen efter #metoo är kvinnor. Inte en enda manlig kulturjournalist har blandat sig i den diskussionen.
Fem år efter #metoo finns det flera saker som har blivit bättre. I augusti i år rapporterade Svenska Yle om en samtalsgrupp för män där #metoo skulle diskuteras män emellan – en konstellation som sällan inträffar.
Det finns rapporter från ett flertal branscher om att klimatet på arbetsplatser har blivit bättre, att medvetenheten är större och har lett till strukturella förändringar. I somras klubbades Finlands samtyckeslag, som har varit under arbete sedan 2018, igenom.
Men fem år efter #metoo säger genushistorikern Charlotte Cederbom till Svenska Yle att den generella strukturen i samhället fortfarande är problematisk.
– Den viktigaste nyckeln till långvarig förändring är att män ställer sig upp och står emot trakasserier, säger hon.
Hur kommer vi vidare – på samhällsnivå – när vårt nötande och pratande möts av tystnad, inte av ansvarstagande?
Fem år efter #metoo är samhällsdebatten polariserad på ett sätt som försvårar konstruktiv dialog. Tystnad och undflyende blickar är inte vägen framåt. När det inte går att mötas i debatten går det inte heller att nå upprättelse efter livstider av trakasserier.
Det har gått fem år sedan världen skakades i grunden. Det gick inte att stoppa, vi var för många, hade för mycket att säga och talade med en gemensam röst.
Fem år senare är det tystnaden som hörs mest. Och i tystnaden sker ingen samhällsförändring.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
