SÖK
MENY
Förbittring får människor att rösta mot sina egna intressen
Förbittringens politik – den som drivs av en vilja att hämnas på ”de andra” även om det slår tillbaka på en själv – är på frammarsch. Den går att stoppa, förstås. Men det räcker inte med att ”ha is i magen” och att ”hålla huvudet kallt”. De goda krafterna behöver tvärtom skruva upp termostaten.
”Vi är sociala djur. För individen kostar det mer att gå emot gruppen än att ha fel.”
Det sa Martin Rosvall, fysikprofessor och turnerande bullshitbekämpare, när han besökte Åland på Safer Internet Day häromveckan.
”Allt som sker är inte rationellt”, sa Ålands riksdagsledamot Mats Löfström i fredagens Nya Åland, i en kommentar till den pågående världspolitiska dokusåpan.
Det är som om västvärlden den senaste tiden har dragits ner i en malström av just känslor, med sansen och förnuftet satta på undantag.
År 2022 gav Eva Illouz, professor i sociologi vid Hebreiska universitetet i Jerusalem, ut boken ”Känslor och populism” (i svensk översättning 2023). Hennes resonemang om hur mänskliga känslor – rädsla, äckel, förbittring – kan bana väg för auktoritära ledare känns profetiskt. När människor drabbas av orättvisor kliver aktörer med ont uppsåt in och pekar: det är deras fel. Titta inte på de förmögna och mäktiga, titta på (plats för valfri förföljd minoritet) i stället.
”Fascismen kan fortsätta verka i demokratiska samhällen just för att de som drabbas av den ekonomiska koncentrationens logik inte förmår pussla ihop orsakssambanden, och kanske rentav motarbetar dem som försöker uppdaga dessa samband”, skriver hon.
”På så vis uppstår en egendomlig antagonism mellan dem som arbetar för att avslöja orättvisor och ojämlikhet, och de som drabbas av dem (…) Ledare från extremhögern har lyckats kapa vänsterns traditionella band till arbetarklassen och i stället utmåla den som ombud för eliten. ”
Här finns början till en förklaring till varför populistiska politiker som knappt ids låtsas ha några lösningar på väljarnas verkliga problem ändå vinner stöd. Och varför anständiga partier straffas oproportionerligt när de misslyckas. Det blir viktigare för väljarna att sätta sina verkliga eller inbillade förtryckare – den liberala eliten, invandrarna, feministerna, bögarna, miljömupparna – på plats än att förbättra sina egna chanser till ett bättre liv. Det är det som är förbittringens – ”ressentimentets” – politik. Eller som Eva Illouz skriver:
”Slutligen blir hämndlystnaden och antagonismen så starka att de får de drabbade att förbise sina ekonomiska intressen i sin kamp för att korrigera den upplevda historiska orättvisan.”
Liberala och socialdemokratiska partier har i hela västvärlden tappat väljare till populistpartier som spelar på just de här känslorna. De svetsar ihop människor i en gemensam upplevelse av offerskap, och en gemensam antagonism mot ”de andra”.
”När förbittringen blir en konstituerande del av en persons identitet blir den svår att släppa, eftersom det kräver att den förfördelade ger upp sin identitet”, skriver Eva Illouz.
Men Trumpkritiker i USA roar och tröstar sig nu med att nosa upp Trumpväljare som själva drabbas av presidenten och Elon Musks massaker på de offentliga institutionerna. ”Det var det här ni röstade på, så kom inte och klaga nu!”
Skadeglädjen är den enda sanna glädjen, brukar det heta. Och jag är själv inte en bättre människa än att jag hittar ett dystert nöje i att se bigotta människor falla på eget grepp. Som när kvinnliga republikaner som förlorar sina tjänstemannajobb i Elon Musks utrensningar blir upprörda – det var ju meningen att folk skulle sparkas på grund av ras, ju, inte kön! Men skadeglädje bygger inte ett demokratiskt land. Och att kalkylera på att ovaccinerade människor ska börja dö i epidemier och Trumpröstande bönder gå i konkurs när de inte längre kan sälja sitt spannmål till det av Elon Musk nedlagda USAID: det kan i sig slå över i just den hämndlystnad och antagonism som Eva Illouz varnar för.
Mats Löfström säger i fredagens Nya Åland att det är viktigt att man ”håller huvudet kallt”. Det låter sansat och tryggt, förstås. Problemet är bara att det i praktiken verkar ha blivit synonymt med att ”ducka, mumla och passivt hoppas på det bästa”.
Bättre att lyssna på den amerikanska historikern och författaren Timothy Snyders enkla råd om hur man bekämpar auktoritära krafter: ”Lyd inte i förväg”. För när har de auktoritära krafterna sagt ”Ok, tack, nu är vi nöjda”?
