
Försöka duger. Upp till kamp!
Åland satte samfällt kaffet i halsen i förra veckan, när förre landshövdingen Peter Lindbäck ansåg att det ryska konsulatet borde stängas. Den efterföljande debatten blev dock torftig – den underliggande frågeställningen är ju lika relevant som akut: vad kan vi göra åt det pågående ryskamerikanska angreppet mot Europa?
De flesta reaktionerna på den liberala lagtingsledamotens utspel utgick ifrån det till synes självklara: Åland har inget att säga till om beträffande sin (internationellt framförhandlade) demilitariserade status, som Rysslands konsulat har till uppgift att bevaka. Och så är det ju. Om man ska följa den internationella rätten.
Det vet förstås Lindbäck också; han har trots allt 24 år som hövding i bagaget. Så varför kom han med detta uttalande? Svaret är nog givet. Han formulerade den känsla som många av oss gått runt med i maggropen de senaste veckorna: vad ska vi göra när det otänkbara över en natt blivit verklighet? Kräver kanske extraordinära tider extraordinära åtgärder?
För bakom hans utspel anar man en insikt lika hisnande som realistisk: USA är nu i praktiken allierat med Ryssland. Det gör konsulatet till en bricka i ett spel som på ena sidan samlar Europa och på andra sidan axeln Putin/Trump.
Det är denna insikt som ligger bakom EU:s blixtsnabba besked förra veckan att öka den gemensamma försvarsbudgeten med 800 miljarder euro och den finns också med som en klangbotten i de ökande kraven på att lägga beslag på de 200-300 miljarder euro i ryska tillgångar som ligger frysta i Europas banker. Bägge är skarpa varningsskott framför bogen på pansarkryssaren MoskvaWashington.
Men återigen: varför föreslå något som inte går – Finland kan ju som sagt statsrättsligt inte på egen hand göra något åt konsulatet? (Än mindre Åland, vars åsikt i frågan är en fjärt i kosmos.)
Tja, kan och kan. Rent statsrättsligt kunde inte Putin angripa Ukraina 2014 och 2022 heller. Och Trump borde kunna se sig om i ni-vet-vad efter Grönland. Ändå är vi nu här, där vi är.
I ljuset av den nya verkligheten fanns det något nästan rart i den åländska lagtingsoppositionens reaktioner förra veckan. ”Vi måste följa spelreglerna”, sades det.
Hm, i vilket spel då?
Situationen påminner om den brittiske komikern Eddie Izzards fantasi om ett alternativ till boxningsmatchen mellan Muhammed Ali och George Foreman, där Alis motståndare av misstag utgörs av den engelske ukulelespelaren George Formby. En match där den blåslagne tanige britten återvänder med mosat stränginstrument till sin manager efter varje rond och säger ”Jag fattar inte, han bara SLÅSS hela tiden? Skulle vi inte sjunga?”
Måste spelreglerna verkligen följas om bara ena sidan respekterar dem? Är det ens möjligt?
Borde kanske Finland slänga ut ryssen från Åland, vad än reglerna säger? Som en signal?
Och apropå signaler. Finns det något vi alla kan göra i vardagen, för att protestera mot vad ”Den fria världens beskyddare” USA håller på att förvandlas till?
Kanske.
Runt om i världen organiseras nu spontant bojkotter mot amerikanska varor. I tariff-mobbade Kanada och Mexiko försvinner allt USA-producerat i en rasande fart från hyllorna och tankefröet tycks ha såtts även i Europa. Enligt en ny undersökning från Novus kan fyra av fem svenskar tänka sig att välja bort amerikanska varor.
Är detta en tanke värd att tänka? Att skippa McDonalds och Coca-Cola, Google, Facebook, Apple med flera? Det finns trots allt utmärkta lokala alternativ till de flesta matvaror, kläder och andra vardagsprodukter. Kanske är det svårt att vara konsekvent i en värld vars marknadsvillkor så länge dikterats av en enda hegemon, men försöka duger. Återigen: som en signal.
Upp till kamp mot maktlösheten!