SÖK
MENY
Gasledningsplanernager vindkraften ett lyft
Utan fungerande lagring och transport faller syftet med storskalig förnyelsebar energiproduktion på Åland. Kan vätgasen vara Ålands väg in i framtiden?
Ambitionen att bygga storskalig havsbaserad vindkraft på Åland fick sig en törn när vindkraftsbolaget Ilmatar valde att lägga ner sin Ålandssatsning i slutet av fjolåret. Men redan i somras hände något som fick vindkraftsaktörerna att dra öronen åt sig: Fingrid presenterade sin plan för byggandet av nationella anslutningspunkter till elnätet. Då blev det tydligt att Åland inte var ett prioriterat område och att eventuella vindparker i åländska vatten skulle behöva långa dyra anslutningskablar för att kopplas samman med det finländska elnätet. Fingrids plan var då att koppla upp Raumo sist av alla punkter, och bedömningen är att en åländsk anslutning i så fall är landskapets ansvar. Det skulle innebära en gigantisk investering.
Det betyder förstås inte att elledningar till och från Åland är helt uteslutna. Till exempel ska den ledning som i dag går norr om Åland bytas ut, och det är inte uteslutet att en sådan kabel kan nyttjas för vindkraftsöverföring.
Klart är i alla fall att om Åland ska etablera sig som en kandidat för förnyelsebar energiproduktion måste energin kunna transporteras härifrån – på något sätt.
Därför är det bra att Åland nu banar väg och lägger sig i planerna för det nationella gasnätet. Finland har som ambition att producera minst 10 procent av EU:s utsläppsfria vätgas om bara fem år. En investering på 3,5 miljarder euro kan enligt Gasgrid möjliggöra satsningar på vindkraft och elektrolys (omvandling av energi till gas) för 37 miljarder euro.
För att kunna sälja gasen finns planer att knyta ihop Finland med Baltikum och Sverige och i förlängningen kontinenten. Nu kanske Åland blir en station på vägen.
För den åländska industrin, som redan visar intresse för att kunna använda vätgasen, kan satsningen bli jackpot. Och åtminstone OX2 har redan sagt sig vilja omvandla den eventuella egenproducerade sol- och vindkraften till gas.
Vätgasen omnämns nu inte främst som ett sätt att lagra förnyelsebar energi för att kapa elbehovstopparna. Troligtvis är det så av goda skäl. Länge har det sagts att själva konverteringen, att göra om energin till gas och sedan tillbaka till el, är en dyr och dryg process.
Även om vätgasen är tänkt att användas av industrin och shipping så betyder det inte att resten av oss går lottlösa. Den energikapacitet som blir över i nätet gynnar förstås oss.
En satsning på vätgas löser en del av framtidens energiutmaningar, men inte alla. Något som gång på gång lyfts fram är den förnyelsebara energins största brist: att utbud och efterfrågan inte följer varandra. När solen lyser och det blåser är elpriserna så låga att produktionen knappt är lönsam.
Därför är energilagringen den absolut viktigaste frågan vad gäller den gröna omställningen, i alla fall i stor skala. Om vi ska ha någon faktisk nytta av stora vindkraftsparker eller solcellsanläggningar så måste energin kunna användas när behovet uppstår i stället för när elen kan produceras. Här står Europa nu inför ett stort skifte. Fram till 2030 förutspås kapaciteten öka snabbt i Europa, från 20 gigawatt 2022 till 120 gigawatt 2030.
De vanligaste metoderna för energilagring är i tur och ordning vattenkraft, vätgas och batterikraft. Konsumtionsel går att lagra i till exempel batterier, där hushållsversioner väntas bli allt mer populära, och de stora energibehovstopparna kan kapas med hjälp av vattenkraft. Men just för energikrävande industrier och transportsektorn kan vätgas spela en avgörande roll för framtiden.
Om de åländska vindkraftsambitionerna ska bli av hänger det på att transportsystemen finns. När elanslutningarna ser osäkra ut kan gasledningarna ge vindkraften lite medvind.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
