SÖK
MENY
GÄSTLEDARE: Vi har alla en skyldighet att öka inkluderingen
Nya Åland avslutar sommarens gästledarserie med att bjuda in Åland Pride till ledarsidan. Skribenten de har valt är Mari Puska, kyrkoherde i Mariehamns församling.
Åsikterna som förs fram i texten står skribenten själv för.
Ungefär för en vecka sen kom jag hem från ett land där allt regnbågsfärgat engagemang som Prideveckan kallar till kan leda upp till 20 års fängelsestraff. Ett vackert land med vänliga och härliga människor men med en fruktansvärd oförståelse och rädsla för mångfalden hos människorna.
Landet är Uganda och samtidigt som mina resplaner under våren framskred var nyheterna kring den nya hbtqi-lagstiftningen oroväckande och ofattbar. Speciellt då Ugandas lagstiftning motiverades med en kristen trosuppfattning. Alltså samma tro som för mig är grunden till människosynen där vi alla är lika värda och har samma rätt till kärlek och familj.
Om man jämför situationen här på Åland och i Uganda, är det förstås två helt olika världar. Vi behöver inte här vara rädda för fängelsestraff eller att bli dödsdömda.
Men inte heller här får man helt utan att bedöma läget visa öppet vem man är, utan ofta reflekterar man över hur människorna i sällskapet eventuellt reagerar. Det är inte en livshotande situation som i Uganda, men en kontinuerlig minoritetsstress som också kan ha effekter.
Ju mera jag lärde mig om Uganda, desto svårare blev det att förstå deras hbtqi-lag. I samma land som med öppna armar tar emot flyktingar från andra länder och ger dem nästan alla samma rättigheter som de egna invånarna har, så stänger man ut ur samhället dem som identifierar sig på en annan skala än den heteronormativa som uppfattas som det ”normala”.
”Gud gör inga misstag”, sade läraren på en skola för barn med speciella behov och jag kunde inte låta bli att hoppas att det verkligen skulle genomsyra även inställningen mot sexuella minoriteter.
Vad kan vi då göra för att förbättra situationen båda här och där och i hela världen? En viktig sak är (och aktuell så här i valtider) att inkludera alla i processer kring beslutsfattandet. Jag vet av egen erfarenhet att man många gånger glömmer det och antar att man vet vad andra tänker och tycker.
Egentligen gäller det på alla plan. Kanske vi alla borde, innan vi bildar en stark åsikt om en annan människa eller människogrupp, försöka lära känna dem, och framför allt, innan en människas grundläggande rättigheter tas till behandling inkludera de som påverkas av besluten.
Minoriteter har sällan majoritet i beslutsfattande organ och därför är det viktigt att de får representation i processer. Som beslutsfattare och människa: Våga fråga och lyssna.
Du kan inte vandra i en annan människas skor men du kan höra hur vandringen känns för din nästa. Ta fasta på möjligheterna att öka andras möjligheter till ett bra liv, vad det än innebär för en.
I Uganda var jag feg (och behövde tänka på mina värdars säkerhet) och höll mig tyst om de sexuella minoriteternas rättigheter. Här hemma behöver jag inte vara rädd. Här har vi alla möjlighet att stöda arbetet som görs för att förbättra situationen i Uganda och överallt i världen.
För det finns mycket att göra. Jag tänker att vi inte endast har möjlighet utan skyldighet att använda våra resurser och vägar för att ingen ska behöva vara (liv)rädd eller skämmas över den man är. Pride betyder inte högmod utan glädje och stolthet över mångfalden och rätten att vara och leva som man är.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
