SÖK
MENY
Ge tid till dig själv, den blir ändå aldrig längre
Helg eller vardag, tiden är densamma. En julafton till exempel, den har inte varken mer eller mindre än de 24 timmar som alla andra dygn har.
Är det någon som minns hur det kändes för sju år sedan, inför millennieskiftet? Hur vi skrev spaltkilometer om hur jorden förmodligen skulle sluta snurra när datorerna stannade om man inte skulle hinna säkra dem, och hur det plötsligt blev en väldig efterfrågan på jodtabletter på apoteket?
Redan nu känns allt det där lite fånigt, men det var verkligt då. Det var stor övergång, en tidpunkt med konsekvenser. Eller?
Det var det ju inte. Inget hände. Den ena sekunden flöt in i den andra, timmarna droppade ner i tidens stora skål, 1999 blev 2000, och inget hade hänt.
Som Bob Dylan sjunger: ”You can go away for four days in space, but when you return it´s the same old place…” (Du kan lämna jorden för fyra dagar i rymden, men när du återvänder är det samma gamla plats).
Människan är, mig veterligen, den enda varelse med ett behov att markera tidens gång, att dela in den i bitar, mäta den och hålla reda på den. Detta vårt behov av kontroll tar sig allt konstigare uttryck, som att vi prognostiserar hur lång tid vi har kvar att leva och sedan installerar ett klockverk på datorn som räknar ner sekunder, minuter och timmar kvar i livet.
Det har skrivits ett antal självhjälps- och terapiböcker om tid, att ta kontroll över den, få den att räcka till eller inte bry sig om. Kanske handlar det ytterst om att den tid vi har i ett liv är så kort att vi nästan från den stund vi blir medvetna om oss själva också blir medvetna om vår ändlighet.
Det må vara hur det vill. Inför julen och andra högtider drabbas man ändå alltid av en paradox. I december börjar man stressa och förbereda sig för helgdagarna. Man köper presenter för rekordbelopp, syr upp julgardiner, tvättar fönster och städar ur skåp. Man ordnar, fixar och pyntar för det där ena dygnet, den där julafton som när den äntligen kommer är precis lika lång som vilken annan dag som helst, och lika intetsägande.
Inget händer som man inte gör. Fast kylskåpet bågnar av mat kan man inte äta (mycket) mer än vanligt. Man kan inte dricka mer än man tål, inte skratta mer än man skrattar, inte se mer än ett tv-program i taget. Och tiden blir inte längre för att den av oss utnämnts till speciell.
Vore man en logisk och rationell varelse eller bara lite mindre lat, skulle man ta varje stund som en dyrbar pärla. Man skulle betrakta varje dag som julafton, som en gåva att förbereda sig för, kanske inte materiellt men andligt. Man skulle rentav värdera förberedelsens stunder högre, för att de är samma mängder tid som de speciella dagarna.
Vi människor är säkert skapta så att vi behöver en rytm i våra liv, med vanliga dagar och avbrott, med vila och aktivitet. Ändå infinner sig denna tid på året en önskan att vi kunde ta det lite mera varligt med den vanliga dagarna, och lite mer vanligt med de speciella. En högst ordinär fredag i december kan till exempel blir en skimrande diamant, en fröjd.
Sätt dig ner, andas, känn efter. Måste du verkligen? Kan du inte i stället? När den där julaftonen kommer blir det ändå inte perfekt. Det blir aldrig det. Men nästan kan vara gott nog.
