SÖK
MENY
Har freden en plats i upprustningsivern?
Rysslands anfallskrig mot Ukraina, Finland Natomedlemskap och USA:s allt mer irrationella agerande på den globala arenan har gjort att försvarsfrågor står högst på agendan. Därför är det viktigare nu än någonsin att alternativa röster också hörs. Fredsrörelsen borde få, och ta, större utrymme.
Det senaste exemplet är riksregeringens beslut att lämna Ottawafördraget. I korthet går det ut på att länder som undertecknat fördraget förbinder sig att inte använda så kallade truppminor. Just minor som riktar sig mot människor är ett vedervärdigt påfund. Enligt en sammanställning som FN har gjort dödas eller skadas över 7 000 människor varje år av minor. Merparten är civila, ungefär hälften är barn. Även i områden som inte befinner sig aktiv konflikt gör minorna stor skada eftersom det är svårt, tidsdrygt och farligt att hitta och desarmera dem. Av samma orsak försvårar de återuppbyggnad av samhällen efter att konflikter har avslutats.
Visst, Finland har en lång och svårförsvarad landsgräns mot Ryssland som ju också använder minor. I riket ges nu dessutom olika typer av försäkringar om att man ska vara noga med att kartlägga var minorna placeras för att de ska kunna hämtas när de inte längre behövs. Men kan man lita på att det faktiskt fungerar? Vad blir konsekvenserna om det inte går till så?
Tarja Halonen, som undertecknade Ottawafördraget för Finlands del 2011, är sorgsen över beskedet men tycker ändå att en revidering är befogad: ”Det är helt klart att säkerhetsläget i Europa och Finland har förändrats sedan dess. Såtillvida tycker jag det är befogat att man ser över läget”, säger hon till Svenska Yle.
När förslaget når riksdagen lär det röstas igenom med stor majoritet.
Det här resonemanget visar hur långt gränserna har flyttats i upprustningsdebatten. På kort tid, dessutom. Skulle någon för fem år sedan ha frågat om Finland borde tillåta personminor hade den troligtvis blivit gjord till åtlöje. I dag tycker till och med Tarja Halonen det är rimligt att ”se över läget”.
Ett annat exempel är kärnvapen. Samtidigt som Finland har inlett vägen ur Ottawafördraget diskuteras kärnvapen återigen i Europa. Det finns, av förklarliga skäl, en oro att Europa inte längre blir kvar under det amerikanska kärnvapenparaplyet särskilt länge till. Tysklands nuvarande förbundskansler Friedrich Merz vill att Storbritannien och Frankrike delar med sig av sin atombombsarsenal för att skydda hela kontinenten. Också Polens president Andrzej Duda hoppas på att kärnvapenspetsar ska placeras i Polen.
Det som kändes fullständigt orimligt för bara några år sedan är i dag allmängods.
Även om det är lätt att förstå argumenten för den militära upprustningen så skaver de ändå. För många ålänningar är Ålandsexemplet som en fredlig konfliktlösningsmetod en lika viktig stor del av identiteten som sjöfarten eller skärgårdslivet. Även om det finns en stor acceptans för att också Finland och Åland måste förbereda sig för att existera i ett annat Europa, i en annan värld, än för bara några år sedan så betyder det inte att alla andra perspektiv är onödiga.
Så finns det utrymme för andra perspektiv? Ålands Fredsinstitut bidrar som vanligt, nu senast genom de årligen återkommande Kastelholmssamtalen som i år fokuserade på diplomati i en föränderlig tid. Yle drar sitt strå till stacken genom att lyfta fram fredsaktivisten Laura Lodenius i Nyhetspodden för att diskutera upprustningen och Ottawafördraget.
Just vad gäller Ottawafördraget menar Lodenius att Finlands linje nu urholkar förtroendet för den regelbaserade världsordningen. Att Finland vill lämna ett avtal som förbjuder vedervärdiga vapen öppnar inte bara för andra länder att göra det samma – det bidrar till att utvidga utrymmet för vad som är tillåtet, också i krig.
Det är svårt att säga vad som är rätt och fel, speciellt med tanke på hur snabbt läget ändras just nu. Men visst gynnas också upprustningsivrarna av en viss systematisk tröghet. Det betyder att också de som vill rusta upp behöver vässa argumenten. Och det är ju en bra sak.
