SÖK
MENY
Har vi nått ”peak crazy”?
Har vågen av högerpopulism nått sin högsta punkt? Om ja, vad betyder det för Norden – och för Åland? En sak är i alla fall säker denna varma november: framtiden kommer att döma oss alla.
För en vecka sedan undrade denna sida om den globala högkonjunkturen för högerpopulism möjligen nått sin kulmen. Det som föranledde denna spaning var att Brasiliens machopresident Jair Bolsonaro förlorat makten till vänsterrivalen Lula da Silva – utan att dra igång den statskupp som många befarade. Frågan som då, för en vecka sedan, var högaktuell handlade dock framför allt om mellanårsvalet i USA. En ”röd våg” av republikanska segrar på olika delstatsnivåer var att vänta och precis som i fallet med Brasilien fanns dessutom en oro för utomparlamentariska aktioner från republikansk sida, om framgångarna till äventyrs skulle utebli i någon av de viktiga vågmästarstaterna.
Att de republikanska framgångarna uteblev kan vi nu konstatera. Minst sagt! Ett lika uselt resultat för oppositionspartiet i mellanårsvalet – som alltid utgjort brutala pendelslag åt motsatta hållet i amerikansk politik – får man ta sig tillbaka till 1930-talet för att hitta. Fortsatt demokratisk kontroll av senaten, än så länge (alla röster är inte räknade) endast ett yttepytteövertag för republikanerna i det svårkontrollerade representanthuset och storstryk i en rad viktiga delstatskongressval. Har galenskapen nått sin topp – sin ”peak crazy” – i USA?, undrade krönikören Frank Bruni häromdagen i New York Times.
Det är en bra fråga, med relevans även för Norden och Åland.
För som redan påpekats förra veckan på denna sida är ju populisternas problem alltid storhetsvansinnet. Från att ha kommit till makten genom att slagkraftigt formulera vad ”folket” anser, slutar de alltid sina dagar i ack så ensamma egokammare: ”Folket, det är jag!” skriker de som sentida Solkungar medan de störtas från elfenbenstornen. Det senaste exemplet på detta fenomen är just Donald Trump, som nu pekas ut som arkitekten till den pågående republikanska valhärdsmältan. Att frikostigt dela ut sitt officiella stöd till dårfinkar vars enda selling point var att omfatta lögnen om ”valfusket” för två år sedan (i verkligheten förlorade Trump valet med mer än nio miljoner röster) var kanske inte sådär … jättefiffigt? ”Kan vi sluta prata om 2020 och se framåt mot 2024”, klagade en republikansk valarbetare på CNN i fredags, och med rätta. Vill man bara ha makten för maktens egen skull är det bäst säljande valbudskapet det enda som spelar någon roll, inte de inneboende värderingarna eller, tja, sanningen. Och den beska hemläxan för Trumpisterna är att bullshit inte längre säljer.
Det som gav demokraterna segern i veckan – för valet slutade de facto i en storslam för team Biden – var helt enkelt den federala aborträttens avskaffande. Inget skitprat i världen kunde skyla den verklighetens huggtänder, och ingen iddes storma kongressen för ännu en lögns skull.
Vilket för oss över till Norden.
I Sverige visar det sig nu att en tredjedel av den nya regeringens budget går till att främja kolväteutsläppen och landet kommer inte längre att klara sina egna klimatmål till år 2030. Finansminister Elisabeth Svantessons kommentar? ”Gör vi inte det så gör vi inte det.” Boom: Facebooktrollen har kommit till makten och tror sig nu utföra folkets vilja. Men gör de det? I lördags – den 12 november – var temperaturen i Stockholms innerstad 13 grader över noll. Sånt märker även sverigedemokratiska väljare.
”Det som sker skulle inte tolkas som annat än ett skämt eller ett djupt destruktivt självskadebeteende – om man inte förstår drivkrafterna”, skriver DN:s kulturchef Björn Wiman i söndags. Och drivkrafterna, menar han är en faktaresistent symbolstrid:
”Det kulturkrig som många befarade skulle utlösas mot menskonst och mångfaldsplaner tycks i stället ha flyttat över till klimat- och miljöområdet, där … det övergripande målet tycks vara … att till kärntrupperna signalera sitt förakt för pk-tjafs som tåg, vindkraft, elbilar och biologisk mångfald.”
Så går det när populisterna börjar förakta folket de företräder. För även troll kan avläsa en termometer, och hur kul det än är när ”folkföreträdare” tvålar till ”eliterna” dör skämtet tvärt när verklighetens vita benrester blir omöjliga att förneka vid gravöppningen.
Och vi står framför en öppnad grav – vår egen. Vi vet det djupt inom oss, precis som Trumpväljarna innerst inne vet att de helt enkelt förlorade det förra presidentvalet. Vi – folket – inser att något måste göras, överstatligt, drastiskt, globalt. Vi väntar på att våra företrädare ska växa upp, klippa håret och skaffa sig ett hederligt jobb. Som ansvarskännade politiker, kanske?
Det här får relevans i det åländska valåret.
För det finns populister även på Åland, som i det längsta inbillar sig att deras klimatförnekelse kommer att skaffa dem en gosig reträttplats från den verkliga världens umbäranden i ytterligare fyra år. Och, för tydlighetens skull: de finns i alla partier. Och de behöver vakna upp.
Var det smartaste draget Hållbart Initiativ någonsin gjort att hoppa av landskapsregeringen hösten 2022? Kommer de att dyka upp som en rasande hämnd om ett år och sopa latmaskarna åt sidan, när väljarna till sist inser att de inte behöver politiker som formulerar deras sämsta sidor, utan står för deras högsta förhoppningar?
Vi får se. Framtiden kommer, hur som helst, att döma oss alla.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
