SÖK
MENY
Hbl:s klickjournalistik är inte bra säkerhetspolitik
Hufvudstadsbladet ifrågasätter återigen Ålands demilitarisering. I en ledare skriver Hbl:s Torsten Fagerholm att man måste kunna prata också om de här frågorna och välkomnar debatten.
Herregud, Torsten – vi gör ju inget annat.
Hufvudstadsbladet publicerade i veckan en intervju med kaptenlöjtnant Daniel Forsell från Försvarshögskolan som menar att värnpliktiga riskerar att dö i onödan på grund av Ålands särställning. Därför forskar han nu på hur Finland kunde gå tillväga för att häva demilitariseringen, eller åtminstone tolka avtalen på ett mer fördelaktigt sätt. Utgångspunkten är, enligt intervjun, att det rent militärstrategiskt är svårare att återta territorium än att försvara det. Demilitariseringen är också ett hot mot ålänningarna, menar Forsell och säger att fler civila skulle dö om Ryssland hinner först till Ålandsöarna.
Forskningen i sig är förstås intressant. Det är alltid bra att ha så mycket kunskap som möjligt i ett ämne och att i teorin kunde vädra olika tolkningar och perspektiv.
Men det spårar ur när Hufvudstadsbladets ledarredaktion spinner vidare på temat och Torsten Fagerholm i en eldfängd text riktar sin kritik mot ålänningarna.
”Vad är då Ålands idé, vid skarpt läge?”, frågar sig Fagerholm i texten, som om demilitariseringen är Ålands påhitt.
Jodu, Torsten: vår idé är den samma som resten av landets – nämligen att vi överlåter det till proffsen. Det finns kunniga människor i Finland som har tänkt på de här sakerna och har en plan. Vi litar på dem, precis som ni andra. Efter inträdet i Nato omfattas dessutom Åland precis om övriga landet av Artikel 5, vilket förhoppningsvis har en betydande avskräckande effekt.
Att fråga om ”Ålands plan” är lika relevant som att fråga vad Imatras, Uleåborgs eller Raumos (eller valfri finsk stad utan en aktiv garnison) planer är när ryssen knackar på. För rätt många finländska platser är ”demilitariserade i fredstid”.
Att ”debatten är välkommen” och att demilitariseringen är ett getingbo, som Fagerholm också skriver, antyder att frågan på något sätt är tabu. Det kan ju rimligtvis ingen människa som följer Hufvudstadsbladets rapportering tro.
Söker man på ämnesordet Ålands demilitarisering på Hbl:s hemsida får man 49 träffar på de senaste 19 månaderna. Man kan bland annat läsa (ett urval):
– Finska toppofficerare vill slopa Ålands demilitarisering (29.3.2023).
– Joakim Paasikivi om Ålands demilitarisering: ”Det är naivt att tro att Åland är fredat tills det blir krig” (11.4.2023).
– En majoritet av finländarna vill avskaffa Ålands demilitarisering (6.7.2023).
– Harkimo rasar mot Stubb om Ålands demilitarisering (5.10.2023).
– Tidigare brigadkommendören om hotet mot Åland: ”Det räcker att det kommer grönklädda karlar med Silja Line till Mariehamn” (20.11.2023).
– Nylands brigad utbildar trupp som kan skickas till Åland redan i fredstid (20.11.2023).
– Kandidatintervju: Harkimo skulle se över Ålands demilitarisering (17.1.2024).
– Sveriges överbefälhavare: Putin vill ha Åland och Gotland – ”Jag är säker” (23.5.2024).
– Åland måste ta sig i kragen för att slippa stå på Kremls meny (18.10.2024).
– Tidigare försvarschef: Utmärkt att Ålands demilitarisering utreds (19.10.2024).
Vad är det egentligen man inte får pratar om? Den som studerar listan noga ser också ett tydligt mönster. Majoriteten av artiklarna tar sig an frågan ur ett militärstrategiskt perspektiv där Åland så gott som alltid framställs som en akilleshäl.
Den mest troliga förklaringen till att Hufvudstadsbladet väljer att fokusera på det här ämnet är att det lockar till läsning. Och sådant gillar tidningsredaktioner. Och det verkar som att tröskeln sänks för att slänga lite skit över Skiftet för ryggdunkarnas skull. Men klickjournalistik är inte bra säkerhetspolitik, inte ens om man kallar det för att välkomna debatten.
Hbl:s ledarredaktion spär genom den här retoriken på motsatsförhållandet mellan Åland och riket. Demilitariseringen är ju inte ålänningarnas påfund och vi är ingalunda de enda som vill att status quo hålls. Det är en del av en internationell fredslösning som skapades för hela Östersjöns säkerhet. Till exempel Sveriges förra utrikesminister Tobias Billström (M) menade förra året att Sverige inte skulle uppskatta om Finland öppnade avtalen gällande Åland. Den utredning om Åland som gjordes av Utrikesministeriet kom också fram till att Finland ska stå fast vid de avtal som numera betraktas som sedvanerätt. Och för Finland är det avgörande att hedra internationella avtal, som rikets förra president Sauli Niinistö uttryckte det: ”Vi har alltid betraktat multilaterala internationella avtals bindande verkan som ett livsvillkor för små länder.”
President Alexander Stubb, som har studerat förvarsplanerna, sade så sent som i somras att frågan inte håller honom vaken om nätterna. Om landets president sover gott, kan nog redaktionen på Mannerheimvägen göra det samma.
Det finns också andra perspektiv än de militära. Lantrådet Katrin Sjögren (Lib) har upprepade gånger pratat om Ålands roll i den civila beredskapen, vilket förstås är jättebra. Men det går också att flytta fokus ännu längre. De senaste 100 åren har Finland fått större nationell synlighet tack vare diplomatiska insatser än militärt skrammel, bland annat genom president Martti Ahtisaaris medlingsinsatser som gav honom Nobels fredspris. Sådant gör att Finlands plats på världsscenen växer, till skillnad från hur många stormgevär som finns lagrade under en lada i Sund.
Om Hufvudstadsbladet ledarredaktion vill bredda debatten och kanske på samma gång sin kunskap om den åländska demilitariseringen är den välkommen på studiebesök till Åland. Nya Åland kan till och med hjälpa till att boka in er till alla relevanta instanser. Det är bara att höra av sig!
