SÖK
MENY
HI borde hantera turbulensen bättre
Kritik är inte av ondo. Speciellt inte inom politiska partier som kallar sig gräsrotsrörelser. Kritik manar till självreflektion och diskussioner. Uppenbarligen finns det fog för bägge inom Hållbart initiativ efter veckans rapportering.
”Otydlig och splittrad politik”. Det är Simon Holmströms omdöme om partiet som han tidigare varit med och utvecklat samt frontat. Han får senare offentlig uppbackning av den tidigare lagtingskollegan Annette Bergbo, även hon avhoppad HI-medlem och tidigare talesperson.
Två grundpelare ifrågasätter partiet de själva varit med och lanserat. Vad har riktigt hänt i den gröna gräsrotsrörelsen?
Låt oss titta på hur allt började.
Hållbart initiativ startade som valmansförening 2015 med bland andra nuvarande talesperson Erica Scott i spetsen, men nådde då inte över mandattröskeln i lagtingsvalet. 2019 fick partiet en nystart. I mitten av juni samlades man till stormöte och bildade partiförening, valde styrelse och talespersoner. Känslan av engagemang var stor och smittande.
”Målet är en så öppen, demokratisk och välkomnande partistruktur som möjligt”, sade Annette Bergbo som under kvällen valdes till talesperson tillsammans med Simon Holmström.
Det blev en seger för det dubbelt gröna partiet som tog totalt 1 187 röster och två platser i lagtinget. De invalda blev röstmagneterna Holmström och tidigare journalisten och EU-pressekreteraren Alfons Röblom. En balanserad duo kan tyckas; en idealist och en kommunikatör.
Röblom blev minister och Holmström samt ersättaren Bergbo tog plats i lagtinget. Sen började balansgången.
Röblom försökte hålla regeringskollegor nöjda medan Holmström och Bergbo agerade kyrkstötar i lagtinget fram tills HI:s utträde ur regeringen hösten 2022. Bristen på en tydlig tidtabell och löfte om klimatlag godtogs inte av HI:s politiska råd som beslutade att partiet skulle ta en oppositionell roll. Röster inifrån partiets egna kretsar vittnar dock om att det var långt ifrån samstämmiga toner om beslutet.
Är det här vi hittar en av förklaringarna till HI-krisen? En växande slitning mellan pragmatism och ideologi?
Det var ett vågspel av HI att sätta sig i regeringen till att börja med. Det fanns en oro över att man skulle agera ”en gröntvätt” för regeringens politik, vilket man till viss mån tyvärr var. Att då lämna regeringen när kompromisserna blev för stora var klokt. Det avspeglades även i opinionen. I Åland Gallup kort därpå uppgav 67 procent av HI-väljarna att de tyckte att partiet gjorde rätt beslut när de lämnade regeringen.
Men sedan dess har stödet för partiet sakta dalat. I höstens val fick de ett understöd på endast 5,1 procent, jämfört med 8,3 procent 2019, och förlorade ett mandat i lagtinget.
Holmströms avhopp var ett avbräck för partiet. Han var en legitimitetsstämpel med sin tongivande bakgrund inom en mängd åländska, och på senare tid internationella, miljöfrågor. Även Bergbo uppfattades av många som en idealist. Deras arvinge? Aino Waller, som de bägge ställde sig bakom i höstens val. Waller klarade sig bra, hon fick nästflest röster efter Alfons Röblom och 35 fler röster än Erica Scott. Hon är nu ersättare i lagtinget, men den uppmärksamme kan notera att hon idag inte verkar ha en synlig roll inom partiet.
Enligt Nyans rundringning finns det fler kritiska röster inom HI än avhopparna Holmström och Bergbo, och i närminnet tydligen ett turbulent årsmöte där motioner om förändringar förkastades. Värt att notera är också att av de 18 kandidater man ställde upp i lagtingsvalet 2019 valde endast två att ställa upp för omval i lagtingsvalet 2023; Röblom och Scott. Det verkar alltså finnas en utmaning i att upprätthålla engagemanget hos medlemmarna.
Det torde alltså inte varit en överraskning för ledningen att det finns ett missnöje i rörelsen, sen är ju frågan hur stort missnöjet är och hur många nuvarande medlemmar det omfattar. I Nyans första intervju med partiföreträdarna låter man dock påskina att Holmström står ensam i sin kritik. Inte särskilt klädsamt.
Att ena talespersonen, och enda invalde lagtingsledamoten, Alfons Röblom, dessutom dyker upp till den avtalade intervjun med Nya Ålands reporter med inte mindre än tre övriga HI-medlemmar (varav två helt oanmälda) tyder på en viss ängslighet och oro i ledningen. Gruppen kunde effektivt ha mildrat konsekvenserna, och efterspelet, av Holmströms uttalande genom att istället för att utbrista ”Märkligt!” säga ”Det här ska vi ta upp till diskussion med våra medlemmar”. Kritik bör beredas utrymme och gehör – något som tydligen också saknades på årsmötet.
En sak har dock ledningen rätt i, kritiken är tämligen ospecifik och spretig, men det kan också vara ett tecken på att kritikerna inte vill gå in på detaljer i offentligheten. Om det pyrt i leden länge och ingen vågat gå ut med offentlig kritik förrän nu är det inte ett sundhetstecken för HI:s ledarskap.
Det är svårt, och kanske omöjligt, att som utomstående förstå exakt vilka alla beståndsdelar som utgör HI-krisen. Men en sak är säker, när två tidigare kärnmedlemmar och ytterligare röster i partiet vittnar om missnöje så borde man ta det till sig. Speciellt om man har en hög svansföring gällande att vara en platt, inkluderande och reflekterande organisation. Och ännu mer om man har dalande opinionssiffror.
För det är problematiskt när en gräsrotsrörelse slutar lyssna på gräsrötterna.
