Landskapsregeringens budgetförslag för år 2007 ligger framför oss, och det är ingen liten lunta. På sida upp och sida ner listas intäkter och utgifter, planerade investeringar, stöd och löner.
För den som inte sett en landskapsbudget kan jag försäkra att den är mycket kompetent hållen. Det finns kalkyler på allt, det finns långsiktiga planer och kortsiktiga planer och investeringsplaner så att det understa bokstavligen ruttnar. Det är naturligtvis mycket bra. Landskapet är budgetmässigt i goda händer, och de senaste åren har budgeten rentav hållit bättre än väntat i och med att den så kallade flitpengen tillfört Åland mer pengar än man räknat med.

Så som budget i dag görs upp finns inte så mycket utrymme för överraskningar och egna politiska utspel som det kanske fanns förut, när långsiktighet och konsekvensutredningar avgjordes mera på en höft. Budgeteringen sköts bättre i dag, mer genomtänkt och långsiktigt, men manöverutrymmet har därmed också blivit mindre och politiken kanske något tråkigare.

I årets budget finns väldigt stora investeringar, men det är heller inga överraskningar utan saker som nu ska förverkligas efter en lång och gedigen politisk process. Det är status quo över hela linjen, med bred marginal och goda finanser, men faktiskt också rätt återhållsamt vad gäller nysatsningar inom offentlig sektor. Det är inte så att landskapsregeringen sockrat på med nya tjänster till höger och vänster. En del vikariat har omvandlats till fasta anställningar vilket i längden är nödvändigt, men annars har regeringen hållit igen med nya kostnader.
Något oroande är faktiskt denna trend vad gäller jordbruket. Där har kostnaderna för att upprätthålla status quo stigit med svindlande 4 miljoner under nästa år, också utan extra åtgärder med anledning av omläggningen av sockerbetsodlingen. Vore det så att dessa pengar användes för att lägga om jordbruket, förnya eller förändra strukturen så att de åländska primärnäringarna stod bättre rustade för framtiden så vore det sin sak, men så är inte fallet. Dessa fyra miljoner går till att kompensera bortfallet av EU-stöd som under en övergångsperiod kommer att minska allt mer.

Detta har varit känt sedan Finland och Åland gick med i EU. De stödformer som hittills funnits har uttryckligen handlat om övergången från en nationell till en gemensam europeisk marknad där produktionsstöd inte ska betalas ut nationellt. Övergångsperioden borde alltså användas till förändring, eftersom det i längden och utan stöd från EU blir ohållbart att betala allt större summor för att hålla det lokala jordbruket under armarna.
Det är hårt och grymt, men det är helt enkelt så att jordbruket på våra breddgrader inte har någon framtid om det inte radikalt förändras. I längden är det inte hållbart att producera samma saker sämre och dyrare än jordbrukare längre söderut. Därför borde hela den åländska jordbrukspolitiken vara inriktad mot förnyelse och förändring, inte mot upprätthållande, hur frestande det än är för en politiker inför ett valår att stödja snarare än stjälpa.

För den som vill ha kvar ett åländskt jordbruk i framtiden är det inga goda nyheter att allt fortsätter mer eller mindre som förut men till högre kostnader än förut för landskapet.

NINA FELLMAN

nina.fellman@nyan.ax

Mer läsning

Alexandra ger plats åt den kreativa kravlösheten

Matilda prisas för interaktiva barnaktiviteter på bibban

Wille Valve fortsätter leda Moderaterna