SÖK
MENY
Hoppas du stannar, Yuliia
”En människa är alltid en tillgång.” Orden är Helena Flöjt-Josefssons. Hon arbetar som biträdande chef på Ålands förläggning, där hon och 13 andra heltidsanställda hjälper 300 människor på flykt undan krig och förföljelser. Nyan berättade om hennes arbete förra veckan i artikelserien ”Ett år med kriget”.
”En människa är alltid en tillgång.” Det är vackra och sanna ord. Människor är alltid tillgångar, bitar i ett oändligt pussel där alla har potentialen att passa in, bara någon hör en, ser en, förstår en.
Eller som Flöjt-Josefsson beskriver arbetet på förläggningen: ”Det är det mötena med våra handledare egentligen handlar om. Vem är du? Vad vill du göra? Vad behöver du?”
Människor på flykt har dessvärre också potentialen att skrämma oss. Ibland kan de se annorlunda ut än vi. De kan ha andra sedvänjor och religioner. Det kan väcka rädsla och avståndstagande och i förlängningen främlingsfientlighet, särskilt i homogena samhällen som Finland, där ovanan vid det avvikande är stor. Vem minns inte de stenkastande ku klux klan-demonstranterna utanför Hennala flyktingförläggning i Lahtis 2015?
Men de känslorna är förvånansvärt lätta att släcka ut, om man bara följer Helena Flöjt-Josefssons recept. Ställer man hennes frågor till den skrämmande främlingen kommer man att upptäcka att man bara har en medmänniska framför sig, med samma behov, vardagsbekymmer och glädjeämnen som alla andra.
Då öppnar sig viljan att hjälpa.
Åland och Finland har klarat empatitestet väl den här gången. Över 90 procent av de Ukrainaflyktingar som nådde Åland togs initialt om hand av privatpersoner. Av det lär vi oss att vår naturliga grund, här på Åland som överallt annars, är att vilja hjälpa den som har det svårt. Förläggningen på Åland har ett helt rum fullt med kläder, leksaker och möbler donerade av företag och enskilda. Det värmer. Eller som Flöjt-Josefsson uttrycker saken i Nyans intervju: ”Vi har ett jättefint samhälle som ställer upp.”
Det är här på sin plats att påminna om hur mycket vi får också.
Vi kan väl börja med de krassa realiteterna. Ålands förläggning har 14 arbetsplatser besatta av ålänningar som får inkomst och betalar kommunalskatt på Åland. Förläggningen betalar också ut 45 000 euro i månaden till åländska hyresvärdar och inhandlar dessutom möbler, lakan och husgeråd hos åländska företagare för stora summor.
Alla pengarna kommer från EU och betalas ut av den finländska statskassan. Samma gäller för de bidrag som klienterna får från förläggningen och som också de sedan används på Åland.
Om man vidare betänker att vi talar om färdigutbildade, färdiguppvuxna människor som vill arbeta och samtidigt erinrar sig att Åland lider av brist på just arbetskraft så borde det stå klart för alla vilken ”god affär” detta är.
Men det finns saker utöver detta att begrunda också.
För i Ålands näringslivs pop-upbutik på Torggatan stod i förra veckan Yuliia Artemenko och sålde ukrainska tårtor, bakade av väninnan Angela Firchuk. Nyan skrev om henne i fredags. För ett år sedan var Yuliia chef för en innekrog i Kiev. Sedan kom kriget och hennes tillvaro rämnade.
Nu går hon runt på Åland och funderar. Hon pluggar svenska, städar på Solgården och serverar frukost på Kvarter 5. Men hon drömmer om att en dag öppna eget igen, en restaurang ”med fina vita dukar, som Nautical”. Människor som flytt som hon och nått ända fram till oss är ofta just så där oförvägna och dynamiska. Hon och Angela är pionjärer i det lilla.
Om Åland har stor tur kommer de att genomföra sin dröm här, kanske slå rot i vårt samhälle och ytterligare berika oss med sina erfarenheter och kunskaper och framåtanda.
De som flyr och når hela vägen fram till oss har alla den potentialen, vare sig de är våra geografiska grannar eller kommer långt bort ifrån. De får oss att växa.
En människa är alltid en tillgång.
