I dag inleds Åland Pride. För att fira och uppmärksamma detta  upplåter vi vår ledarsida åt en gästskribent, författaren Carina Karlsson. Enligt tidningens linje, som slogs fast vid grundandet 1981, ska ledarsidan förespråka demokrati, jämlikhet och utveckling. Åsikterna i gästledaren är skribentens egna.

Inför firandet av Ålands självstyrelses hundraårsdag beslöt Regnbågsfyren att tillsätta en arbetsgrupp. Arbetsgruppen döptes till Åland100queer. Ordet queer har lite olika betydelse för olika personer, men kan förenklat sägas stå för det eller den som inte faller under rådande normer. Och normer, det är ju oskrivna regler som vi alla måste förhålla oss till, på ett eller annat sätt, oberoende av vad vi egentligen tycker om dem.

Varför behövs det en sådan arbetsgrupp egentligen? År 2022, när alla får vara den de är? Allt är ju tillåtet och godkänt? Och så har vi ju Pride. Pride får ju finnas och firas, kan det inte räcka med det? Parad genom stan, och allt.

Hundra år av egensinne, det betyder väl förresten just det; att alla bestämmer själva över sina liv?!

Eller …?

Ålands 100-årsdag har firats med evenemang som uttryckt stolthet, gemenskap, sammanhållning, beundran och tacksamhet över det gångna seklet. I arbetsgruppen har vi hört och läst berättelserna om många andra slags hundra år.

Hundra år av hemligheter. Så många människor som aldrig kunde eller vågade visa vem de verkligen var, utan dolde sin identitet under mera allmänt accepterade täckmantlar. Alla de svårhanterliga känslor som växer under sådana täckmantlar. Omvärldens iver att tillhandahålla täckelser. För att det är enklast så. För att ingen ska behöva ta illa upp.

Hundra år av skam. Alla de som känt skam över vilka de är. Inte bara sin egen skam, utan också närståendes skam. Tyngden av den dubbla skammen. Sorgen över att inte vara till glädje, för att man är konstig och just; skamlig. Självhatet för att man orsakar sina föräldrar och syskon skam.

Hundra år av skräck. Rädslan för att bli avslöjad och dömd för att man fötts som en person som inte är ”som alla andra”. Smygandet med kärleken. Rädslan för att få stryk på stan om man visar upp sina vackraste känslor, om man nu ens kommer så långt att man vågar erkänna dem. Ens för sig själv. Rädslan för att bli mobbad, utstött, bortvald. Icke godkänd.

Hundra år av straff. Homosexualitet förbjöds år 1889 och var ett brott i vårt land ända fram till år 1971. Också efter att homosexualiteten avkriminaliserats fanns ett uppmaningsförbud. Man fick inte offentligt uppmuntra till homosexualitet. Det här kan vid en första anblick te sig ganska betydelselöst, men i verkligheten påverkade det till exempel hur media behandlade homosexualitet, och innebar också att den som var homosexuell skulle komma ihåg att skämmas för att hen var den hen var. Man fick inte heller till exempel försöka nå ut till barn och ungdomar med saklig information om vad homosexualitet egentligen är och innebär. Unga sökande människor som skulle ha behövt information och bekräftelse stod övergivna. År 1999 upphävdes uppmaningsförbudet.

Hundra år av sjukdom. Först år 1984 förstod vi i Finland att homosexualitet inte är en sjukdom som orsakar psykiska störningar och självdestruktivitet och som ska behandlas – på sinnessjukhus kanske, eller allra minst med ”botande” terapi.

Hundra år av diskriminering. Så sent som år 1995 förbjöds diskriminering på grund av sexuell läggning i Finland. Fram tills då kunde man alltså gå miste om ett jobb eller en befordran för att man inte var heterosexuell.

Hundra år av ensamhet. Så många som trott att de är helt ensamma i världen om att känna som de gör, tänka som de gör, må som de gör. Helt ensamma om att vara dåliga. Ovärdiga och utan plats i samhällsgemenskapen.

Hundra år av tystnad. När man söker uttrycken för det queera i arkiv och bibliotek är det mest frånvaro och tystnad man hittar. Av rädsla för att i efterhand bli avslöjad som icke-normal, eller för att avslöja andra man haft relationer med i sitt liv, är det vanligt att man har förstört dokument, brev, dagböcker och bilder. Det som aldrig fick synas då, blir osynliggjort för all framtid.

Åland100queer har sett som sitt viktigaste syfte att börja fråga efter material som berättar om icke-normativa personer och liv. Bara genom att ställa frågorna kan vi – kanske – hitta svaren. Vi hoppas att vi har kunnat ta ett litet, första steg mot att institutioner som Ålands sjöfartsmuseum och Ålands kulturhistoriska museum aktivt går ut och samlar den information som finns, och också låter den synas i sina utställningar.

I vårt manifest slår vi fast vad vi vill, och vad vi anser vara lägsta rimliga nivå för dokumentation och information om vårt samhälle i framtiden.

CARINA KARLSSON
Författare och medlem i arbetsgruppen Åland100queer

Mer läsning

Är det verkligen bögarnas fel?

Fyrprisade ombudsmannamyndigheten: Visar att vi behövs och kan spela stor roll

Polisanmälde förstörda Prideflaggor – sedan kom hotmejlen