SÖK
MENY
Hur frivillig är anhörigvården?
Behovet av äldrevård på Åland växer med befolkningsutvecklingen, särskilt akut är demensvården.
Men ekonomiska övervägningar och politisk långbänk tenderar att lägga ett allt större omvårdnadsansvar på anhöriga.
Ålands befolkning blir allt äldre – jämfört med 2010 är antalet ålderspensionärer cirka 35 procent fler i dag och utgör cirka 24 procent av befolkningen. Befolkningen totalt ökar inte alls i samma takt som Finland och Sverige, vilket innebär att allt färre måste försörja allt fler.
Den äldre befolkningen blir allt piggare, men inte tillräckligt för att hålla vårdbehovet konstant.
Det har medfört att det blivit ett allt högre tryck på boendeplatserna. De som flyttar in gör det i ett allt senare skede i livet, vilket gör att tiden på boendet vanligtvis blir kortare.
Det är svårt att få åländsk statistik som visar hur vårdtiden förändrats, och hur den påverkat äldrevården de senaste decennierna. Jag gjorde därför en snabbenkät till ett antal äldreomsorgschefer som visar att tillgängligheten verkar vara bättre på landsbygden – men att man i de större kommunerna mest har akutplaceringar direkt efter sjukhusvistelse. Det gör att tiden från ansökan till placering blir kort på papperet.
Åsubs statistik över fördelningen i åldringsvården är inte heller helt jämförbar efter pandemieffekter och Sunnanbergs omgörning till ett ESB-hem. Totalt vårdades 169 personer av anhöriga för ett år sedan. Man kan notera att kvinnorna är i majoritet på boenden medan närmare 60 procent av de som får närståendevård är män.
Det ser i dag närmast oundvikligt ut att allt fler anhöriga kommer få sköta vården, eftersom de inte kan beredas plats på ett boende.
Man måste fråga sig om närståendevården är frivillig eller nödvändig. Den framställs på kommunala hemsidor som något positivt för alla inblandade, men det är inte alltid till gagn för den som är sjuk. Det finns gott om exempel på människor som tappat livslusten så till den grad att de är på väg att svälta ihjäl, men när de flyttar in på ett boende får ny input och börjar må mycket bättre.
För närmast anhöriga kan det ofta innebära en känsla av svek och en kris att lämna en livskamrat på ett äldreboende. Av kärlek och en hel del dåligt samvete blir det därför en låg tröskel att ta på sig ett djupare ansvar som vårdgivare. Man fattar beslut från sina egna skuldkänslor.
Om detta vittnar flera berättelser om hur vårdgivaravtalen kommer till.
Detta sker till det facila priset för kommunen om runt 14 euro per dag i ersättning, upp till 46 euro om vårdbehovet anses extra betungande. Pensionärsföreningen menade i höstens valdebatt att ersättningarna måste upp med nuvarande förhållanden.
Modellen förskjuter i praktiken omvårdnadsansvaret och drar ned behovet av andra mer kostsamma insatser tills det blir uppenbart att det är för betungande.
Samhällsekonomiskt finns det, trots avlösning och andra stödinsatser, skäl att ifrågasätta den här lösningen då den som vårdar också ofta är gammal och skör. Det behöver inte handla om mer än några sömnlösa nätter för att samhället i stället får betala för två sjuka.
Särskilt inom demensvård blir det osnyggt mot den som är sjuk. De mår enligt forskning bäst av att slippa miljöombyten, men kan fara direkt illa av anhörigvård. Utbildad personal kan möta en dement person där den befinner sig utefter kunskap om sjukdomen, men anhöriga möter varandra i två olika verkligheter.
Det är inte ovanligt med våld åt båda hållen. Den demenssjuka misshandlar den som vårdar och den demenssjuka blir misshandlad för att irritationen växer när den inte minns vad man nyss sa, inte ligger still, inte hittar saker som alltid legat på samma plats – eller kissar i garderoben.
I stort sett alltid går det för långt innan man får den hjälp man behöver. Men av färdplanen att döma kommer allt fler behöva utstå detta de närmaste åren.
För fem år sedan hade ÅHS drygt 330 personer i sina register med erhållen demensdiagnos på Åland. En stor del bor i Mariehamn, som har en betydande inflyttning av pensionärer. Men turerna kring stadens framtida demensvård liknar numera långbänk.
I den kommittérapport om förverkligande av ett demenscentrum som kom 2021 redogjordes för social- och hälsovårdsministeriets beräkning av hur många som kommer att ha medelsvår till svår demenssjukdom i staden. Prognosen är en ökning med runt 100 personer med samma diagnos för varje tioårsperiod, med närmare 400 personer år 2030 – och 500 år 2040 – som då kommer behöva kommunens tjänster.
Man konstaterade då, 2021, att behovet inom 10–15 år skulle vara 100 nya boendeplatser.
De 60 platser som ett nytt demenscenter i Mariehamn skulle byggas för i en första etapp skulle alltså tidigt vara i underkant och behöva byggas ut.
Det krävs därför inte bara ett mer långsiktigt tänkande av beslutsfattarna när man fördelar skattepengar och vänder på stenarna i budget och investeringsplaner.
I slutändan ska allt kläs i kött och blod och värdighet. Klienter, personal och anhöriga förtjänar alla en bättre utveckling på området.
