SÖK
MENY
I praktiken förs diskussion om offentlig konst
På ett gult ödehus vid västra strandpromenaden har någon skrivit ”kuk spya 666”. Det är som någon skulle ha tagit till det fulaste han eller hon vet. Föreningen Konst utan kompromiss tog avstamp i klottret och gjorde konst.
Det är inte alla dagar som Åland får nya konstverk i den offentliga utemiljön. Och det är sannerligen inte alla dagar som en stad får ett nytt offentligt konstverk utan att det egentligen uppmärksammas. Föreningen Konst utan kompromiss revolterade samtidigt som de konstruerade då de ordnade en kurs för ungdomar förra helgen.
Målet var att bygga en mur på vilken ungdomarna själva fick bestämma vad det skulle stå. Syftet var att möjliggöra påverkan av den offentliga stadsbilden. Med andra ord: vill man påverka stadsbilden behöver man inte förstöra, man kan arbeta hållbart.
Till kursen förra helgen kom bara en ungdom. Men han och de grundande medlemmarna i Konst utan kompromiss tillbringade hela lördagen och halva söndagen med att bygga en mur på en kulle nedanför stadsbiblioteket. På kullen bredvid finns Vindöga av Simon Häggblom, granne på andra sidan blir kultur- och kongresshuset Alandica.
En knähög mur blev resultatet, byggd med stenar köpta på second hand och med konstnärer som inte lyfte det minsta arvode. På muren valde kursens enda deltagare Frederik Lindström att skriva ”Gör staden fin”.
Är inte staden redan fin då, med sina 15 offentliga konstverk i utemiljön?
Fin är den nog, men den representerar inte alla smakriktningar och åldersgrupper.
Klottret i Mariehamn har ökat och ökar egentligen hela tiden. Någon eller några skriver med en svart sprayburk sina tags, det vill säga signaturer, på husväggar eller klottrar som i våras ordet ”bög” på en segelbåt. ”Kuk spya 666” har länge funnits på det gula huset vid västra strandpromenaden.
Antingen kan man bli arg på klottret, eller också kan man se tagsen som en spark rakt ut i tomma luften. Hur skall man göra om man vill uttrycka sig, men aldrig fått lära sig hur man skall göra? Ja, då blir det ”kuk spya 666”.
Konst utan kompromiss fotograferade klottret, censurerade bort ”666” och tryckte affischer där det stod ”kuk spya”. Affischerna blev reklam för workshopen förra helgen.
I konstföreningens tidning fick annonsen inte ingå, inte heller fick affischerna hängas upp i alla högstadieskolor.
Att planscher med fula ord inte fick hängas upp i skolor och visas i konsttidningen bevisar egentligen tesen bakom arbetet. Protester är bra, men de måste se ut på ett visst sätt och det är de vuxna som sätter normerna. ”Kuk spya” klottrat på en vägg är inte konst, men varför är det bara etablerade konstnärer som får synliga platser för sin konst i stadens utemiljö? Varför måste konsten kontrolleras?
Det säger sig själv att vem som helst inte kan ta en sprayburk och dekorera staden hur som helst. I en demokrati får inte en yttring dominera, och konstens skönhet är alltid subjektiv.
Men en genomgång av stadens offentliga utekonstverk visar att det är de gamla gubbarna som dominerar i staty efter staty. Framtiden har fått ytterst lite utrymme, det är egentligen bara konstverket bakom pub Bastun, nämnda Vindöga och Stefan Lindfors Radar II som känns spännande. Konst utan kompromiss insats förde utekonstens tolkningsmöjligheter ett rejält kliv framåt.
Samtidigt som klottret ökat har också en parallell rörelse med liknande uppsåt med konstruktivare metoder intagit det offentliga utrymmet. Rondellhundarna som i höstas och vintras intog Sverige och delar av Åland ville också påverka utemiljön och gjorde vad konstens kanske främsta syfte är: att skapa diskussion.
Den diskussionen förs redan på Åland, men bara i praktiken.
