Geta kommun budgeterar för nästa år med ett underskott på 400.000 euro. Det kostar alltså 400.000 euro mer att hålla kommunens lagstadgade service flytande än vad invånarnas skatteintäkter på olika intrikata sätt ger in. Mycket har sagt om hur skattesystemen är uppbyggda, vilka vägar staten tar pengar och ger igen och hur landskapet får in och fördelar pengar.
Summan av kardemumman är ändå denna verklighet att det finns kommuner på Åland som regelmässigt har högre utgifter än intäkter, trots att man är så sparsam man bara kan vara, på gränsen till dumsnål ibland. När man kommit till den gräns där nya gardiner till skolan är en extraordinär utgift som faller utanför budgetramen och därmed inte kan genomföras, då borde kraftiga varningsklockor ljuda.
Inte för att man får leva med gamla gardiner, utan för att medborgarnas lika rättigheter i olika kommuner på allvar är hotad.
Det säger sig självt att det finns rika och fattiga bland städer, kommuner och regioner. När man väljer bosättningsort väljer man i viss mån också standard på kommunal service och utbud. För många människor i glesbygd uppvägs eventuella brister av de andra fördelar man söker, till exempel i form av lugnare tempo, närhet till naturen eller rötter i bygden. Det är ok, så länge variationerna hålls inom rimliga och acceptabla gränser.
Det gör de inte när medborgarna i kommunerna blir tvungna att på nåder be om sådant som i lag stadgas som en rättighet. Det duger inte om medborgare i vissa kommuner ska känna sig som spelarna i ett b-lag som på sin höjd får stjärnspelarnas begagnade matchtröjor.
Vad kan lösningen på problemet vara? Åländsk centers svar tycks vara fortsatt ”regionalpolitik”, vilket till dags dato visat sig vara ett synnerligen verkningslöst och dyrt sätt att sprida välstånd. Regionalpolitik har hittills främst bestått i att pytsa ut pengar till olika projekt i olika kommuner, beroende på vilka som råkat ha aktiva politiker i rätt maktkombination på strategiska poster. Både centern och liberalerna har på detta sätt tillfredsställt stora väljargrupper i landskommunerna, som sett det som att partierna tillräckligt väl dragit hemåt.
Med facit i hand kan man dock säga att det inte är många så kallade regionalpolitiska satsningar som faktiskt tillfört kommunerna annat än kostnader, och i de fall det hänt har det oftast varit projekt som blivit av med eller utan regionalpolitik.
Det är ytterligt svårt att bidragsvägen hålla glesbygd och skärgård vid liv, och vad värre är så svarar inte kostnaderna mot den faktiska effekten. Däremot finns vägande skäl som talar för att en kommunreform eller sammanslagning där kostnader och intäkter fördelas solidariskt mellan flera kommuner i en större enhet åtminstone inte skulle kosta mer (för landskapet och medborgarna) samtidigt som man skulle slippa de växande klyftorna mellan rika och fattiga kommuner.
På lång sikt är det nämligen just det som kommer att avfolka den åländska landsbygden. Vill man se till att det bor kvar folk i Geta, Lumparland och Sund, för att inte tala om skärgårdskommunerna, så måste man fästa större uppmärksamhet vid de lika rättigheterna snarare än på att pytsa ut mer och mer bidragspengar på kommuner som inte längre är livskraftiga.
NINA FELLMAN
SÖK
MENY
