SÖK
MENY
Jäv ligger i betraktarens ögon
Landskapsregeringen ska fundera på om det var rätt att delegera ministerrådsutnämningen till förvaltningschefen efter ifrågasättanden om jäv. För helt lyckat blev det sannerligen inte.Det är svårt att bestämma vilken liknelse man ska använda sig av: moment 22 eller kejsarens nya kläder.
Bakgrunden är att förvaltningschefen John Eriksson fattade ett beslut att rekommendera Anton Nilsson till ministerrådstjänsten i Bryssel. Nilsson är välkvalificerad och erfaren – inga konstigheter så långt. Men Nilsson hade också sökt ett annat jobb: förvaltningschefstjänsten.
En annan sökande till ministerrådstjänsten, Simon Holmström, reagerade och skickade ett brev till landskapsregeringen.
Borde Eriksson ha fattat beslutet eller var han jävig?
Absolut inget jäv, menade förvaltningschefen själv. Och politikerna, de högsta ansvariga, tyckte att tjänstemännen själva skulle svara på frågan. Civilministern hänvisade frågan vidare till förvaltningschefen och lantrådet till landskapets rättschef Michaela Slotte, som hamnade i en besvärlig sits. Frågan som politikerna ville att rättschefen skulle svara på i offentligheten var: har din chef brutit mot jävsreglerna?
Nå, Slotte menar också att något jäv inte finns. Utnämningen av ministerråd påverkar inte alls rekryteringen av förvaltningschef. Rättschefen menar också att om förvaltningschefen är jävig så är samtliga tjänstepersoner under honom också det. Och vem skulle då fatta beslutet?
”Man är i beroendeställning. Så är det”, sade Slotte, som tillsammans med landskapets rättssakkunniga (en person) utgjorde rekryteringsgruppen till ministerråd.
Förhoppningsvis menar hon inte att jäv måste tolereras när det blir för krångligt att undvika det?
När lantrådet i dagens tidning kommenterar utnämningen menar hon att förvaltningschefen inte har deltagit i själva rekryteringsprocessen av ministerråd. Det är en förmildrande omständighet, men det ändrar inte det faktum att det var förvaltningschefen som fattade beslutet. Lantrådet säger också att man i framtiden ska fundera över delegeringsordningen – alltså om det var rätt att delegera det som tidigare har bestämts av ministrar till förvaltningschefen.
Även om de politiska intentionerna säkert har varit goda så blottar den här historien en tydlig brist i systemet. Vi har hamnat i ett läge där förvaltningschefen, i det här fallet, blir ofelbar. Rekommendationen är formellt inget beslut och går inte att överklaga. Och i allt väsentligt blir det svårt för både underordnade och chefer att bedöma huruvida förvaltningschefen borde ha jävat sig. Speciellt när de enda som uttalar sig är de som själva är inblandade.
Olli Mäenpää, professor emeritus i förvaltningsrätt vid Helsingfors Universitet, ger i Nya Åland en utomståendes syn på frågan.
Förvaltningschefen menar själv att det inte fanns någon juridisk grund för jäv. Mäenpää håller inte med. Både om ärendets utgång kan väntas medföra synnerlig nytta för tjänstemannen själv och om det finns någon annan omständighet som är ägnad att rubba förtroendet för tjänstemannens opartiskhet går det att hävda jäv, rent juridiskt.
Och skickar man en konkurrent till Bryssel går det nog att hävda att någon typ av nytta har skapats för tjänstemannen själv. Är den då synnerlig? Det är upp till var och en att bedöma. Förvaltningschefen sade också till Nyan att Utrikesministeriet, som fattar det slutgiltiga beslutet att tillsätta tjänsten, granskar ärendet och att det således finns en utomstående part som synar beslutsgången. Inte heller det argumentet håller. För det första så gäller jäv hela beslutsgången, och Utrikesministeriet har knappast insyn i vilka andra rekryteringsprocesser som pågår i landskapsförvaltningen. Det har heller aldrig hänt att ministeriet inte har följt den åländska rekommendationen.
Men det allra viktigaste som Olli Mäenpää klargjorde är detta: Det är inte upp till de inblandade själva att avgöra om de har varit jäviga: ”Det är just en utomståendes synpunkt som är avgörande när man avgör jävsfrågor. Om man får intrycket att allt inte har gått enligt god förvaltningssed och enligt rekommendationer är det problematiskt.” Och så har vi landskapets egen antikorruptionspolicy, som är betydligt strängare än lagen. Den slår fast att ”den anställda bör avstå från att delta i ärendet om det kan skada myndighetens trovärdighet, även om det inte utgör jäv enligt lagen”. Och ”viktigt är hur allmänheten uppfattar situationen i förhållande till jävsreglerna, snarare än den anställdes uppfattning om sin egen opartiskhet och saklighet”.
För att summera: förvaltningschefen skrev under ett beslut som ledde till att en konkurrent fick ett annat jobb. Anton Nilsson kan givetvis fortfarande erbjudas jobbet som förvaltningschef i landskapet – men det är inte långsökt att tro att intresset har svalnat något.
Med andra ord går det att få uppfattningen att ministerrådsutnämningen inte är helt fristående från rekryteringen av förvaltningschef. Men om de inblandade själva tycker att allt har gått rätt till får vi andra väl nöja oss med det.
