DELA
Foto: Erkki Santamala
Strömmingen är ”den viktigaste arten av fiskar, den bär energi och materia från lägre näringsnivåer till högre”, enligt Henrik Svedäng vid Stockholms Universitet. Bilden är tagen i ett annat sammanhang.

Ju färre trålare – desto bättre

    Hållbart initiativs Alfons Röblom har understödd av Mogens Lindén, Grön Vänster, lämnat in en åtgärdsmotion till lagtinget med syfte att förbjuda trålfiske i den åländska ekonomiska zonen.Det är ett bra initiativ som genast borde förverkligas.

    Det industriella trålfisket sätter en ohemul press på fiskebestånden i Östersjön. Torsken har nästan utrotats på vissa ställen och nu oroar sig många för att strömmingen (eller sillen som den kallas söder om Kalmarsund) är på väg att gå samma öde till mötes.

    Just strömmingen är viktig för det marina ekosystemet, enligt Henrik Svedäng vid Stockholms Universitet.

    ”Den är den viktigaste arten av fiskar, den bär energi och materia från lägre näringsnivåer till högre”.

    Men strömmingsbeståndet har minskat kraftigt i Östersjön, i takt med att uttagen av strömming och skarpsill har ökat. I Sverige tar 20 båtar upp 95 procent av de svenska kvoterna på sill och skarpsill. Nästan inget hittar ner i våra magar, de blir i stället fiskolja eller foder för fiskodlingar, höns och minkar.

    Och även om arterna fortfarande anses vara tillräckligt livskraftiga för att överleva så är inte alla övertygade om att det fiske som pågår i dag kan fortsätta.

    Svenska forskare har lobbat för ett totalstopp av strömmingsfisket, medan de finländska kollegorna har varit betydligt mer restriktiva i sina tolkningar. Från finländskt håll har man hävdat att minskningen i bestånden beror på andra orsaker än fisket: klimatförändringarna som i sin tur påverkar tillgången till mat och att trenden nu är på väg att vända.

    Och eftersom fisken är en resurs som delas mellan länderna måste man helt enkelt komma överens om saken. Den svenska Havs- och vattenmyndigheten ville redan ifjol förbjuda trålare i delar av Bottenhavet i ett försök att se om fiskbestånden kunde repa sig, men finländska Jord- och skogsbruksministeriet sade nej. Finland fångar i dag 80 procent av den fisk som tas ur området, varför det är helt meningslöst att driva försöket vidare utan Finland.

    Det ska också sägas att forskningsläget inte ger entydiga svar i hur man bör hantera minskningen av fisk i Östersjön, men det rimliga då är förstås att följa försiktighetsprincipen och påverka det man kan.

    Sverige gör nu vad de åländska motionärerna föreslår: de förbjuder trålfiske inom den ekonomiska zonen, det vill säga 12 nautiska mil (cirka 22 kilometer) från kusten. Trots att merparten av fiskeripolitiken styrs på EU-nivå så är det här en åtgärd som enskilda länder kan genomföra.

    Åland borde, precis som Alfons Röblom och Mogens Lindén föreslår, göra samma sak.

    Det löser förstås inte hela problemet. Minskat fisketryck på vissa områden lär leda till ökat tryck på andra. Skyddet som trålgränsen erbjuder gäller enligt Havs- och vattenmyndigheten inte andra länders flottor. De regleras i stället genom andra överenskommelser. Så en flytt av gränsen innebär inte något totalförbud, tyvärr.

    Men för den fisk vi kan freda från industritrålare spelar varje kvadratkilometer roll. Och förhoppningsvis skulle det i riket kunna väckas debatt om synen på trålfisket.

    Åtgärdsmotionen om att freda våra vatten kan mycket väl vara en av de viktigaste som lämnas in i år. Lagtinget och landskapsregeringen borde se till att göra verklighet av den. Låt oss gå i bräschen för att minska industritrålarnas överfiske. Ge strömmingen en chans att återhämta sig.