Julen och fotbolls-VM har mer gemensamt än man kunde tro – dessvärre. Båda klär sig i höga ideal, som bara nödtorftigt skyler den krassa kommersen. Sökes: en hållbar motpol till girigheten. Återfinns den på den åländska skattetoppen?

Samtiden är full av märkliga kollisioner. Snön faller i mörkret utanför medan fotbolls-VM galopperar mot semifinalerna under gassande sol. Slår man på tv:n trängs tomtarna med casinoreklamerna i de evighetslånga reklampauserna och julens heliga budskap slår emot en i tusende vrålande änglakörer: köp köp köp!

Det är lätt att bli en grinolle i denna öronbedövande julkommers och se dräglande vargkäftar bakom varje tomteskägg. Hur i herrans namn ska vi kunna rädda planeten när hela samhällskroppen drar ihop sig i en rutinmässig paroxysm av konsumtionsextas mot slutet av varje år? Hur kom vårt enda ideal att bli girigheten?

Att vända sig till VM-fotbollen i hopp om tröst är i det läget som att ta en genväg till besvikelsen, för där struttar idoler som portugisen Cristiano Ronaldo runt på planen i nylagt hår, nyvaxade lår och det senaste miljardkontraktet med diktaturen Saudiarabien uppstickande ur bakfickan.

Miljardären Ronaldo är onekligen en spelare av rang, men lär gå till fotbollshistorien lika mycket för sina tårögda divafasoner som för de väloljade frisparkarna – och i det allmänna medvetandet är det väl framför allt just girigheten man kommer att minnas honom för.

Herr Ronaldo – idol för miljoner unga – har nämligen inte nöjt sig med alla euromiljoner han dragit in på sina lukrativa spel- och sponsorkontrakt, han har också försökt undandra dem beskattning. 2019 dömdes han till 23 månaders villkorligt fängelse för skatteflykt och fick betala 19 miljoner euro i böter, vilket väl var som ett avrundningsfel i hans årsomsättning (år 2020 passerade hans totala förmögenhet en miljard dollar). Härlig förebild.

Det kunde hävdas att det är så här världen ser ut numera. Varför skulle spelare som Ronaldo inte försöka tjäna så mycket pengar som möjligt, när som sagt girigheten verkar vara det enda återstående idealet?

Problemet är ju att vi saknar motpoler. När den oreglerade marknadsekonomin till sist segrade på nittiotalet blev det på något konstigt vis illegitimt att ens protestera över följderna. Varje gång kapitalismen numera kritiseras eller den privata äganderätten problematiseras sliter marknadsdomarna fram det röda kortet och visar ut den förgriplige som ”kommunist”. Det är lika destruktivt som enfaldigt. I andanom hör man humanisten Tage Danielssons syrliga röst på julafton: ”Karl-Bertil Jonssons pappa hörde till dem som tror att alla som frivilligt ger bort någonting är kommunister” …

Vilket för oss in på senegalesen Sadio Mané – och kanske i förlängningen också den åländska skattetoppen.

Mané föddes i djupaste fattigdom i Bambaliregionen i centrala Senegal. Han rymde hemifrån som 15-åring och hade lätt kunnat sluta som ett ilandspolat lik på en italiensk strand om det inte varit för hans fotbollstalanger. Istället kom han till Europa via fotbollstransfers och blev så småningom en fixstjärna i Liverpool innan han tidigare i år bytte till Bayern München. Han tjänar i runda slängar 22 miljoner euro om året.

Man kunde tro att han skulle följa Ronaldos giriga exempel. Men efter att ha fastnat på bild med en gammal mobiltelefon med spräckt skärm i handen och tillfrågats varför han inte köpte sig den senaste modellen, sade han i en intervju:

”Varför skulle jag vilja ha tio Ferraris, 20 diamantklockor och två jetplan? Hur blir världen bättre av sånt? Jag har svultit och arbetat på fälten. Jag har spelat barfota. Jag gick aldrig i skolan. Nu kan jag hjälpa andra. Jag föredrar att mitt folk får vara med och dela på det som livet gett mig”.

Mané har lagt ut miljoner på att bygga ett sjukhus och en skola i sin hemtrakt och ger 70 euro i månaden till alla fattiga i hemregionen. Är han kommunist – eller bara anständig?

Det grumsas ibland om den åländska skattetoppen. De som hamnar på dess lista upplever sig ibland utpekade som just giriga och blir allt emellanåt föremål för avog svartsjuka. Det är olyckligt. För i själva verket representerar de som figurerar på listan just anständigheten – de har ju hamnat där för att de har betalat skatt. De har gett tillbaka, som Mané.

Man skulle önska att detta faktum kunde nyansera samtalet. Ingen skulle väl beskylla skattetoppens höjdare för kommunism? De kan tvärtom alla sägas vara representanter för kapitalismen – men i en reglerad form som inte utesluter att de som har, delar med sig till dem som inte har. Var inte det julens usprungliga budskap, förresten?

Ronaldo lommade gråtande av planen i lördags, efter att Portugal förpassats ur VM av de afrikanska uppstickarna Marocko. Och snart väntar oss Karl-Bertil Jonssons anständiga ideal på julafton. Kanske finns det lite hopp för samtiden trots allt.

TEXT:

Michael Hancock

patrik.dahlblom@nyan.ax