SÖK
MENY
Kan ett strategidokument lösa förtroendekrisen?
Demokratistrategi. Inte det mest sprittande ordet, men kanske behövligt om vi ska upprätthålla en inkluderande och aktiv lokalpolitik.För läget just nu är alarmerande.
Lågt valdeltagande. Lägre politiskt intresse och lägre förtroende för politiska institutioner i jämförelse med Finland och Sverige. Underrepresentation av kvinnor bland förtroendevalda. En hög andel som uppger att de själva eller närstående har erfarenhet av någon typ av korruption.
Det är några av utmaningarna för demokratin på Åland. Det är stora utmaningar, som på sikt riskerar att urholka samhällskontraktet mellan medborgare och beslutsfattare.
Svaret? En demokratistrategi. Det presenterade landskapsregeringen förra veckan. Regeringen Sjögren har tillsatt en arbetsgrupp som tagit fram dokumentet.
Liknande strategier har tagits fram i Sverige, men på Åland är detta ett nytt grepp. I ljuset av den senaste tidens politiska missnöje låter det som en klok satsning, trots att det knarrar lite dammigt med ännu ett ”strategiskt dokument”.
Det åländska förtroendet för demokratin är på en historiskt låg nivå. I februari och mars månads Åland Gallup kunde man notera ett bottennapp för landskapets politiker. Av respondenterna i mars gallup hade totalt 54 procent inget eller litet förtroende för politikerna. Det skulle betyda att över hälften av den åländska befolkningen inte litar på sina politiker. Redan i Åsubs tillitsstudie som presenterades för två år sedan låg både lagting och regering på skrämmande låga förtroendenivåer.
Svårigheter för de politiska partierna att dra åt samma håll i stora, viktiga frågor har gjort att missnöjet har växt. Också debattklimatet de senaste åren har förvärrats, något som chockat speciellt unga politiker som tagit sig in i lagtinget.
Kulmen av det bubblande missnöjet blev hanteringen av elhybriden. Det är en infekterad skamfläck i den åländska politikens historia. Men kanske blev det en väckarklocka. Vi får hoppas det. Och vi får hoppas att den här nya strategin inte bara är ett sätt för regeringen att ”tvätta” sitt rykte och framstå som den demokratiska räddaren i nöden. En rejäl dos med självrannsakan bland alla åländska politiker borde stå först och främst stå på demokrati-arbetsgruppens tipslista.
Så vad föreslår arbetsgruppen då? Jo, att man ska fokusera på sju målområden; öka valdeltagandet, öka kunskapen om demokratin, ha välfungerande val, minska upplevelsen av korruption, värna det demokratiska samtalet, minska upplevd diskriminering och minska andelen som lever under den relativa fattigdomsgränsen. Pust! Inte lite att tackla på den listan.
Strategin ska gälla för två mandatperioder framåt, vilket är bra. Vi behöver fler åtaganden och principbeslut som sträcker sig över regeringsbyten. För att stöda strategin ska man också ta fram en åtgärdsplan som ska gälla för en mandatperiod i taget. Vi får hoppas åtgärdsplanen är konkret och realistisk, just nu är det svårt att utvärdera exakt hur man ska uppnå de sju ambitiösa målen.
Kan en strategi bli räddningen på det demokratiska förtroendeförfallet? Knappast. Men det visar på att man tar krisen på allvar och det är första steget.
