SÖK
MENY
Klarar världen fyra år till?
För första gången i USA:s historia har en dömd brottsling blivit vald till president. Nu får vi hoppas att hans vallöften inte förverkligas, även om det är klokt att förbereda sig på motsatsen.
Många menar att valet har handlat om så kallade plånboksfrågor och … ja, kanske det bäst beskrivs som ett slags isolationspolitik. För både vad gäller handel och migration har Donald Trump fortsatt att propagera för att sätta det egna landet först. Han har lovat att genomföra något slags massdeportering av immigranter och även flaggat för en betydligt tuffare handelspolitik med omvärlden.
Kampanjens isolationistiska löften lär dock knappast hjälpa den amerikanska ekonomin på sikt. Handelskrig och en minskande befolkning brukar sällan vara ekonomiska framgångsrecept.
Analyserna efter valnatten, speciellt varför Trump lyckades överprestera i de delstater där ettdera partiet inte har en klar majoritet (de så kallade swingstaterna) är många och ännu ganska grunda. Kommande dagar och veckor lär ägnas åt en noggrann eftervalsanalys och det finns säkert anledning att återkomma till den.
Men ur en genussynpunkt går det ändå att se likheter med det valet 2016. Båda gånger har Trump vunnit mot en kvinna. Kan en delförklaring vara så enkel att de amerikanska väljarna fortfarande har svårt att acceptera en kvinna som president? Och kan det i sin tur ha att göra med en av omvärlden underskattad traditionalistisk syn i USA på mäns och kvinnors roller i samhället? För Trump vann stöd också bland minoritetsgrupper som annars brukar rösta demokratiskt.
Det går inte heller att förbise uppmärksamhetsekonomins roll i valet. För hur otänkbart det än verkar för många demokratiskt skolade nordbor så är Trump på något sätt immun mot klavertrampen på hemmaplan.
Om uppmärksamhet är den nya valutan kanske det inte spelar så stor roll på vilka premisser den ges, speciellt inte i ett polariserat samhälle där båda sidor framställer motståndaren som oärlig.
Lite hårdraget kan man också hävda att miljardären Elon Musk köpte världens dyraste valkampanj – för 44 miljarder dollar. Så mycket slantade han nämligen upp för den sociala medieplattformen Twitter som han sedan döpte om till X. Enligt gruppen Center for Countering Digital Hate har plattformen varit epicentret för desinformation i presidentvalskampanjen. Och Musk själv, som har spridit åtminstone 87 gånger, har nått över två miljarder människor med sina inlägg. Den enorma synligheten har också lett till synlighet på andra plattformar, som Reddit och Telegram. Speciellt betydelsefull sägs Musks insats ha varit i Pennsylvania – också det en så kallad swingstat.
Det som blev en stor skandal efter Trumps första valseger och brexit, den så kallade Cambridge Analytica-affären, har nu genomförts inför öppen ridå utan några större rubriker. Det är en skrämmande förskjutning på bara åtta år.
Många jublar i dag. Bland dem finns världens diktatorer. Det är tydligt att Trump dras till autokrater och ser deras styrkedemonstrationer som vägledande. De två stora konflikter som definierar utrikes- och säkerhetspolitiken i vår del av världen riskerar att ta en annan riktning efter årsskiftet, och knappast till det bättre.
I valrörelsen har han bland annat sagt att han genast ska ringa Rysslands diktator Vladimir Putin och Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj för att mäkla fred genom någon typ av trumpistisk ”deal”. Det bådar inte gott för Ukraina om Trump tänker agera egoboostad fredsmäklare.
Också i Israel jublas det. I valrörelsen har Trump uttryckt en vilja att få slut på kriget i Gaza genom en israelisk seger. Förra gången han var president flyttade han bland annat den amerikanska ambassaden i Israel till Jerusalem och erkände därmed staden som israelisk huvudstad. Han erkände även det omstridda området Golanhöjderna som israeliskt territorium – något USA hittills är det enda landet i världen som har gjort.
Trumps ”bromance” med autokrater och hans konfrontativa stil leder oundvikligen till att USA:s roll i världen förändras. Det betyder i sin tur att institutionernas stryktålighet nu stresstestas på nytt. Hur klarar EU av en delvis ny världsordning, samtidigt som parlamentet är svårt splittrat? Hur klarar FN av att det globala samarbetet präglas av styrkedemonstrationer snarare än diplomati?
Det finns också en oro över Donald Trumps inställning till Nato, där han under sin förra mandatperiod var tydlig med att USA drar ett för stort lass och att han vill att andra ska ta en större del av ansvaret.
De amerikanska institutionerna sätts förstås också på hårda prov nu. I synnerhet som republikanerna ser ut att få kontroll över både representanthuset och senaten, vilket ger betydligt större handlingsutrymme för Trump att driva sina frågor.
Det största hoppet i nuläget är att Trump har ägnat sig åt skrävlande i valrörelsen och att han inte verkställer alla sina planer och hot. Men det är nog att hoppas på för mycket.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
