SÖK
MENY
Kollektivt ansvar eller individuell skuld för övervikt
Ytterligare en rapport, denna gång från det svenska Livsmedelsverket, slår fast det som vi redan vet, nämligen att allt fler barn är överviktiga och att de äter alldeles för mycket godis, läsk och kakor.
Vart femte svenskt barn väger enligt Livsmedelsverket för mycket, och det kommer att få stora konsekvenser för folkhälsan i framtiden.
Samtidigt poppar en liten nyhet upp om att den årligen återkommande modeveckan i Madrid portar alltför smala modeller. Kvinnor med ett BMI (Body Mass Index = kroppsvikt i förhållande till längd) under 18 får inte vara med. Ett normalt BMI ligger kring 20-25. Med ett BMI över 30 har man passerat gränsen för fetma. Inom detta spann finns naturligtvis en mängd variationer, men det är ett användbart mått för den som tycker sig behöva ett.
Har man ett BMI under 18 är man utmärglad. Det rör sig ofta om mycket långa och skulpturalt vackra människor vars kroppar närapå tycks representera en ny ras av mer eteriska varelser, mindre jordbundna och beständiga än vi andra.
Staden Madrid fattade detta drastiska beslut efter omfattande protester under fjolårets modevecka om att anorektiska modeller ger fel signaler och fel kropps- och skönhetsuppfattning till barn och ungdomar.
Det var ett starkt beslut som förhoppningsvis får efterföljd.
I de återkommande larmrapporterna om barns övervikt sägs inget om hur Norden i fråga om läskdrickande och godisätande står sig i jämförelse med omvärlden. Svaret är: ganska bra. Läget är inte katastrofalt hos oss, och våra barn äter fortfarande både mångsidigt och näringsrikt.
Utan att på något sätt bagatellisera övervikts- och folkhälsoproblematiken måste man ändå fråga sig om inte marginalen för naturliga variationer och kroppsformer i denna oerhörda fokusering på vikt och utseende hotar att försvinna.
Blir det inte snart en prestige- och statusfråga för föräldrar att producera (just det) barn av standardvikt, intresse för motion och lagom sug efter godis? Blir det inte ytterligare en pålaga för barnen att inte skämma ut sig själva eller sina föräldrar genom att bli för tjocka?
Och är inte denna fokusering på barns viktproblem ett sätt att vända uppmärksamheten från det faktum att det är vuxna och föräldrar som sätter tonen genom sin konsumtion av njutningsmedel. I kultur- och diskussionsprogrammet Babel i SVT konstaterade en intervjuad konstnär, mycket enkelt, att kropparna bara blir större och större för att det är så gott att äta.
Just det. Det är så gott att äta, och det finns så mycket att äta. Åter står vi inför problemet med den fria marknaden, det obegränsade utbudet, den totala tillgängligheten och dess dyra konsekvenser.
Vi vill vara fria och rika och ansvarsfulla, men det är mycket få människor som klarar den ekvationen. I stället för ett kollektivt ansvarstagande blir de strukturella problemen individuella misslyckanden som bara kan åtgärdas genom att man skärper till sig, eventuellt med hjälp av en eller annan fitness-coach i tv.
Och var femte överviktigt barn får skämmas för vår vuxna rädsla att inte duga och inte behaga på den fria konkurrensutsatta marknaden.
