DELA
Foto: Erkki Santamala
<b>HUR MÅNGA? </b>Hur många kommunvapen finns kvar på Åland om fem år? Och skall den/de nya stora kommunerna få nya vapen eller ta över något existerande? Frågan är kanske för tidigt väckt, men lär bli aktuell i sinom tid.

Kombinera förnuft och känsla

Ett spöke går omkring på Åland – kommunsammanslagningens spöke. Det är hög tid att de åländska politikerna talar hederligt klarspråk om det, och inte drar sig för nytänkande.

Den första meningen i ovanstående stycke var inte bara en meningslös parafras på inledningen till Det Kommunistiska Manifestet. För nog är kommunsammanslagningen ett rejält spöke i den åländska politiken.

Efter att frågan länge stötts och blötts försökte den förra landskapsregeringen snabbt fatta beslut i saken (en landskapsregering utan bromsklossen Centern utgjorde ju ett gyllene tillfälle). Men följden blev som bekant en präktig pannkaka där flera kommuner tvärvägrade – av den föreslagna modellen Norra Åland, Södra Åland, Skärgården och Mariehamn blev i slutänden intet. Det kan med fog hävdas att regeringen Sjögren förlorade valet 2019 på spöket, efter att oppositionen, framför allt i skepnad av Harry Jansson (C), myntat begreppet ”tvångslagstiftning” i valrörelsen (man underlät sedan nogsamt att gå in på vilken sorts lagstiftning som till syvende och sist inte skulle vara tvingande).

I backspegeln kan man se att ett av felen med den förra landskapsregeringens modell var att den var för dåligt kommunicerad. Man konstaterade kort och teknokratiskt att det nuvarande systemet var för dyrt, och började sedan driva igenom det egna förslaget istället.

Riktigt hur det föreslagna alternativet skulle bli billigare förklarades dock aldrig. Än värre: man talade tyst om dess nackdelar. En del av dem ser vi först nu, när den nye nyckelspelaren KST enligt många ilskna brukare raglar runt på planen som en otränad forward och gör självmål på självmål.

Det tycks vara Socialdemokraternas och Liberalernas akilleshäl att tro att förnuftet på något magiskt vis alltid trumfar känslan i politiken. Centern vet att det snarare är tvärtom och har de senaste mandatperioderna, på ett sätt som närmat sig det obehagliga, agerat därefter – kappvändandet och den plötsliga tunnelvurmen kommer att förbli en dålig smak i munnen på alla hederliga centerpartister.

Men oavsett hur förnuftigt den förra landskapsregeringens förslag om sammanslagning var, hade det aldrig en chans mot vardagsfolkets känslor. Saltvikare vill inte bli sammanblandade med sundsbor, punkt slut. Den som föreslår det kommer att förlora varje val, och den som försöker genomdriva en dylik union med tvång kommer att få sitt politiska kapital grundligt reducerat.

Kommunsammanslagningens spöke vandrar dock vidare. Problemen med KST – enligt många sämre service, högre kostnader, byråkrati – visar att kommunförbund inte heller är självklart vettiga lösningar. Man får dock hoppas på att oppositionens tystnad beträffande spöket inte betyder att de, så fort de återfår makten, helt sonika försöker sig på sin fyrakommuns-modell igen. Visst har de väl något annat i bakfickan också? Åland behöver en vital diskussion om vägval, som vi konstaterade i gårdagens Nyan.

Det borde ju finnas fler vägar än två att välja mellan.

Föglös kommunfullmäktige föreslog nyligen i tre skrivelser till landskapsregeringen att landskapet skulle ta över såväl KST som institutionsvården av äldre och flyktingmottagningen. Kvar att ansvara för på kommunnivå skulle egentligen bara bli skolor och dagis.

Det är en radikal tanke som kunde tjäna som utgångspunkt för en förnyad diskussion.

Det finns ju ingenting som säger att vården måste produceras på lokalnivå. Skolorna och barnomsorgen kunde ju ändå finnas kvar där folk vill ha dem, nära hemmen.

Man kunde också dra tanken ännu längre. Månne kunde väg-, vatten-, avlopps- och sopfrågor kunna administreras på ett liknande vis? Och behövs det verkligen 16 beslutsfattare i bygglovsärenden i ett samhälle av svenska Nynäshamns storlek (flera kommuner delar ju redan på den uppgiften)?

Men vad skulle bli kvar av kommunerna då, undrar många då. Och svaret blir: kanske inte så värst mycket rent administrativt, förutom skolorna och dagisen. Men kanske skulle det räcka för att eckeröbor skulle fortsätta att känna sig som eckeröbor, och hammarlänningar som hammarlänningar?

Detta ska inte läsas som ett färdigt eller ens halvfärdigt förslag. Men väl ett ödmjukt påpekande om att den enda fungerande ghostbustern i valet 2023 lär bli en modell för kommunsammanslagning baserad både på förnuft och känsla.