SÖK
MENY
Privatiseringen kom när höga kostnader blev orimliga
Nu privatiseras den sista skärgårdslinjen, den mellan Långnäs och Snäckö.
När den processen är slutförd är en epok i åländsk historia slut, den biten där landskapet som redare drev trafik mellan öarna.
Just nu gör det fortfarande ont. Just nu är det fortfarande en h4 som väcker misstro, besvikelse och bestörtning. Just nu är det en fortfarande en h4 om överlevnad och jobb i skärgården, inte bara om hur trafiken ska löpa på bästa vis.
<Ingångsord>Vibackar bandet och tittar på vad som hänt.
För 20 år sedan var landskapets verksamhet ännu en salig blandning av lagstiftning och myndighetsutövning och rent praktiska åtaganden som innefattade allt från att fixa vikarier för lantbruksavbytare till att revidera självstyrelselagen.
Många delar som i dag är bolagiserade till separata enheter fanns under samma spretiga tak, och det fanns ingen politisk majoritet för tanken att man i privat regi skulle sköta viktiga samhällsfunktioner som många upplevde skulle skötas tryggast och mest långsiktigt av samhället.
Det var helt enkelt inte en kostnadsh4 i första hand hur skärgårdstrafiken skulle skötas.
<Ingångsord>I dagser världen och Åland annorlunda ut. Vi har översköljts av en våg av privatiseringar, en del av ideologiska skäl, andra med en pragmatisk blick på pengen.
Det är nämligen den som styr. Pengen.
Nånstans på vägen tippade balansen från den allt dyrare trafiken i samhällets regi till den billigare i privat regi. Man kan räkna hur man vill, men de pengar som sparas på privatseringen är det som legitimerar att man håller kvar trafiken på den nuvarande nivån, och inte börjar skära mer i turlistorna.
<Ingångsord>Detta oberoende av det faktum att inbesparingen naturligtvis sker på bekostnad av trygga arbetsplatser, skatteintäkter och till viss del framtidstro för befolkningen i skärgården.
Det sista partiet som stod emot privatiseringsvågen var Socialdemokraterna, men också de såg sig tvunga att acceptera det kalla stålet, att det helt enkelt blev för dyrt att köra i samhällets regi.
<Ingångsord>Ironiskt nog med tanke på vem de representerar, finns det en aktör som kunde ha ändrat på utvecklingen tillsammans med de anställda och landskapsregeringen, men inte hade elasticitet och förutseende nog att göra det, nämligen sjöfacket.
Ett fackförbund ska självklart stå upp för sina medlemmars rättigheter, och självklart backa så lite som möjligt från uppnådda förmåner. Men när arbetsmarknaden och konkurrenssituationen förändras så radikalt som den gjort borde, också facket ha insett att de arbetstids- och bemanningsregler man höll fast vid gjorde det omöjligt att jobba mer flexibelt och billigare, och att entreprenörer som inte binds av samma avtal kommer att kunna köra billigare.
<Ingångsord>Globaliseringen, de öppna gränserna och den fria rörligheten är här. Det är på gott och på ont.
På gott för att åländsk yrkeskunskap, företagsamhet och arbetsvilja kan säljas på ett vidare område. På ont för att vi inte längre kan lägga en skyddande arm om de arbetsplatser vi skulle vilja behålla i kommuner där det är ont om dem.
<Ingångsord>Om det var möjligt hade det gjorts.
