SÖK
MENY
Krisen i IFK – är det nu korthuset rasar?
IFK Mariehamn lever på lånad tid och har gjort det i flera säsonger. Frågan är om den långa sejouren i högsta ligan har stjälpt klubben mer än hjälpt den. Det har fört med sig orimliga förväntningar som, när alla stjärnor inte står rätt, är svåra att leva upp till.
Historien från förra säsongen upprepar sig. IFK Mariehamns huvudtränare lämnar klubben i ett läge där ännu en bottenstrid väntar. Utåt sett försöker klubben hålla skenet uppe. Bruno Romão hyllas för sitt osjälviska beslut att säga upp sig då han känner att han ”inte är rätt man för jobbet”. Det låter väldigt fint och hedersamt, men det finns anledning att ana ugglor i mossen.
Varför skulle en person i en bransch där konkurrensen om jobben är hög välja att säga upp sig, med omedelbar verkan, utan avgångsvederlag trots ett kontrakt som sträcker sig över ytterligare en säsong?
Han kanske insåg han att om inte han själv tog tag i saken så skulle beslutet om att han måste lämna kommit från arbetsgivaren om några veckor. Då ser det bättre ut på cv:t att lämna självmant och få med sig goda referenser från sin tidigare arbetsgivare då allt sköttes på ett bra sätt utan dramatik eller bråk.
Det är också oroväckande att assisterande tränaren Daniel ”Daja” Sjölund väljer att tacka nej till uppdraget som huvudtränare för resterande del av säsongen.
Inser även han att mycket talar för att IFK går en kämpig höst till mötes?
Klubbdirektör Jimmy Wargh verkar ha tagit vid där Peter Mattsson slutade och pratar om att IFK minsann har en mycket lägre budget än övriga klubbar. Det är ingen nyhet men det är tröttsamt att höra om hur svårt och jobbigt allt är i stället för att få se konkreta lösningar på problemet.
Nya sponsorer lyser med sin frånvaro och i stället för att jobba framåt handlar allt om att släcka de sportsliga bränderna.
Oavsett vad som är grunden till Bruno Romãos uppsägning så pekar kritiken han riktar mot klubben, där han menar att det inte är realistisk att driva en professionell fotbollsförening med så små resurser, på att IFK är en krisande klubb.
Och krisen har växt fram under flera säsonger.
IFK:s ekonomi har räddats av engångssummor från spelarförsäljningar och Europaspel. Allt är byggt på att klubben med jämna mellanrum behöver få till en fullträff genom en stor spelarförsäljning eller ett Europakval.
Under IFK:s 20 år i ligan har man lyckats genom att ha flyt med värvningar, kontinuitet på tränarbänken och en trupp där det funnits en grund med lojala rutinerade spelare. Nu finns det inte längre hemvändare som Jani Lyyski, Tommy Wirtanen, Kristian Kojola, Gabriel Petrovic och Aleksei Kangaskolkka som vill komma tillbaka till ön för att ta klubben till framgång. Tryggheten i att ha en konstant som Pekka Lyyski i omklädningsrummet är borta.
Den sportsliga stabiliteten som IFK länge levde på existerar inte längre och då blir det synligt att klubben rent affärsmässigt är flera år efter sina konkurrenter.
Årets nystart med Jimmy Wargh vid rodret, som klubben varit i desperat behov av efter baksmällan som spökat sedan guldåret 2016, kom för sent.
Om IFK lyckas hålla sig kvar i ligan nästa säsong finns det två vägar att gå: Våga göra en större satsning för att hänga med konkurrenterna eller förbereda för en framtid där IFK inte längre spelar ligafotboll.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
