SÖK
MENY
Låga födelsetal är männens ansvar
Hur ska Finland få sina födelsetal att vända upp igen? Debatten väcktes på nytt efter den senaste siffran, den lägsta någonsin i landet och lägst i Norden.
Men visst är det märkligt att det bara är kvinnorna som ska förmanas. I synnerhet som en av tre kvinnor i Finland blir utsatta för våld av sin partner.
2,1 är demografins magiska gräns. Om kvinnorna i ett land föder färre än 2,1 barn i genomsnitt så börjar folkmängden krympa. Med ett födelsetal på 1,26 så bommar Finland det målet kraftigt.
”Jag måste gång på gång gnugga ögonen: kan siffrorna verkligen stämma?”, sa Anna Rotkirch, forskarprofessor vid Befolkningsförbundet, i en intervju i Hufvudstadsbladet den 10 oktober.
Fort har det gått. Så sent som 2010 låg nativiteten på nära 2,0 barn per kvinna. Anna Rotkirch hänvisade i svenska Yle till några faktorer som har tillkommit sedan dess, som att färre unga lever i långvariga förhållanden, man har svårt att hitta en lämplig partner, och fler drabbas av psykisk ohälsa.
I samma intervju listas Anna Rotkirchs 20 åtgärdsförslag för att höja nativiteten. Hit hör att varna för att skjuta upp föräldraskapet för länge. Vill man ha tre eller fler barn bör man enligt Anna Rotkirch börja före 23 års ålder.
”Min avsikt är absolut inte att skuldbelägga kvinnor, utan framhäva att samhället behöver nå samklang med reproduktionsbiologi för att undvika ofrivillig barnlöshet”, säger hon till Hbl.
Ett par andra förslag är att erbjuda kvinnor pengar om de skaffar barn före 30, och att stöda par som har problem i sin relation.
Men inget av Anna Rotkirchs 20 förslag skjuter in sig på det här faktumet: att mer än var tredje kvinna i Finland har upplevt våld av en nuvarande eller tidigare partner. Finland har inte bara de lägsta födelsetalen i Norden, vi har också den högsta andelen kvinnor som upplevt våld i nära relation.
Jag har inte sett någon forskning på ett eventuellt samband. Till dess ska vi kanske vänta med att läxa upp unga kvinnor om hur deras fertilitet går ner efter så-eller-så många år. När Anna Rotkirch kallar det för ”en riskabel plan” att skjuta upp föräldraskapet för att bli klar med studierna och etablera sig med jobb och bostad, så bortser hon från riskerna förknippade med att överhuvudtaget bilda par med en man.
Till detta kommer att män och kvinnor glider allt längre ifrån varandra värderingsmässigt. Trenden där männen dras högerut medan kvinnorna röstar allt mer vänster och grönt syns också internationellt, parallellt med nedgången i nativiteten. Den här polariseringen lär knappast bädda för fler stabila parrelationer av det slag som de flesta vill ha innan de tar steget att bli föräldrar.
Straighta kvinnor gör helt rätt som väntar med att skaffa barn till dess att de hittar en man som de litar på, en medförälder som de kan räkna med. Många kvinnor kanske kompromissar för sin egen del – tar några bildliga eller bokstavliga smällar – för att ha en man i sitt liv. Men att barn föds in i otrygga, ojämlika parrelationer är ingen vinst för vare sig individen eller samhället. Därför borde de unga kvinnorna slippa förmaningar om att tänka på sin biologiska klocka och på hur det hänger på dem om välfärdsstaten ska kunna bevaras. I alla fall så länge som de unga männen slipper försvara sina val.
Att en av tre kvinnor i Finland får utstå våld från sin manliga partner betyder inte de facto att en av tre män är våldsamma – samme man kan bete sig som ett as mot fler kvinnor än en. Men om en kvinna som söker en far till sina framtida barn upptäcker att det inte finns någon kvar efter att hon ratat de värsta missbrukarna, porrsurfarna och mansbebisarna så ska inte samhället försöka manipulera henne att sänka sina krav. Inte utmåla henne som självisk, kräsen eller velig, när hon snarare agerar helt rationellt för sitt eget och sina framtida barns bästa.
