SÖK
MENY
Landskapet föregår med ett gott exempel
Landskapsregeringens vägunderhåll gör en riktad insats med slåtter mot lupiner i sommar. Det är ett glädjebesked för ett blomstrande Åland.
Lupinen, som med sina lila och rosa blommor ofta fyller vägkanterna, är en invasiv art. Den tränger ut många hotade ängsblommor – och därmed även insekter och andra småkryp. Det hotar den biologiska mångfalden. Därför är det mycket välkommet att landskapets miljöbyrå gör gemensam sak med vägunderhållet och gör en riktad slåtter mot lupiner i år.
Miljöbyrån passar samtidigt på att påminna allmänheten om att det är förbjudet enligt naturvårdslagen att plantera eller så lupiner så att den riskerar komma ut i miljön. Den som har lupiner i sin trädgård rekommenderas att utrota beståndet – eller åtminstone se till att det inte sprider sig till närliggande naturområden. Exempelvis genom att plocka bort blomställningarna innan de får frö och bränna avfallet. (Blommorna ska inte komposteras, eftersom man då riskerar sprida fröna.)
Vad är då problemet med lupinen? Den är ju så vacker, tycker många. Problemet är att den inte hör hemma i åländsk natur och att den tränger ut andra arter. Lupinen tar nämligen lätt över ett markområde, exempelvis en vägren, eftersom den sprider sig med både rotskott och frö.
Lupinen är också en kvävefixerande växt. Det betyder att lupinen fångar kväve ur luften och binder det i marken, vilket gör den ogynnsam för de traditionella ängsväxterna som vill ha en mager jord. Det i sin tur påverkar insekter, småkryp och fjärilar, som trivs i ängsmark.
Finländsk forskning från 2017 visar att det är markant färre insekter i lupinfälten. Man har räknat antalet småkryp i områden med lupiner och jämfört med ett område utan. I lupinfältet är antalet småkryp halverat, det gäller antalet skalbaggar, flugor, fjärilar och myror. Humlorna var dubbelt fler, men det gällde i stort sett bara en enda art.
Många småkryp är beroende av en specifik växt som värdväxt för sin överlevnad, exempelvis många fjärilslarver.
Frågan om lupinernas vara eller inte vara i den nordiska naturen delar ofta folk. Många blir provocerade av att lupiner och andra invasiva arter ska bekämpas och tycker att det inte kan vara så farligt med några blommor i ett dike. Eller hävdar med bestämdhet att just deras lupiner inte sprider sig.
Det sista är svårt att veta, frön kan färdas lång väg om det vill sig och starta nya bestånd på en annan plats.
Faktum är också att arealen av ängsmark har krympt kraftigt som en följd av det sätt som vi i dag brukar jorden. Vägrenar finns det dock många. De är en ypperlig plats för många av de ängsblommor som annars riskerar försvinna och som också är viktiga för småkrypen. Inte minst pollinatörerna som sköter om att vi får stora äppelskördar.
Den som tycker lupinen är vacker kan alltså plocka en bukett, njuta av den och sedan kasta den i ”brännbart”, enligt exempelvis Mises sorteringsrekommendationer.
Den som har lupinen i sin trädgård bör ta sitt ansvar och avverka lupinerna senast när de blommat över, samla ihop massan och köra den exempelvis till Mises återvinningscentral vid Svinryggen. Där finns ett särskilt fack för invasiva arter intill facket för trädgårdsavfall.
Så ta ditt ansvar och gör en insats för miljön, plocka en bukett lupiner – för att sedan bränna upp den. Småkrypen och ängsblommorna tackar dig!
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
