SÖK
MENY
Låt läsandet bli en ingång till nya världar
I en roman av den brittiska författaren Sarah Waters, The Night Watch (Nattvakten) beskrivs några människors öde under krigsåren och några år därefter. Kronologin är bakvänd. Läsaren träffar först på personerna några år efter krigsslutet, sedan i krigets slutskede, sedan när kriget just börjat.
Litterärt är det ett mycket effektivt grepp, och Sarah Waters är en oerhört skicklig berättare. Hon fångar uppgivenheten i dessa liv som märktes av kriget, som aldrig kunde befria sig ifrån det och som levde sina starkaste och bästa år i lika delar dödsskräck och vardagsnöd.
Det må vara banalt, men den insikt som The Night Watch ger är att ingenting någonsin blir sig likt för den som varit med om ett krig. Den totala dominansen av ett skeende bortom all kontroll över ens liv, den förhöjda livskänslan som närheten till döden ger, förlusterna, skuldkänslorna över att vara den som överlevde blir livsavgörande.
Ändå var andra världskriget ett i tid avgränsat krig, med en början och ett slut. Det följdes av en återuppbyggnad, en allmän vilja att glömma och gå vidare. I dag, 2006, lever de forna krigsmakterna inom EU i en av världens stabilaste pakter, med grunden lagd i efterkrigstidens Europa.
Det får mig att fundera, än en gång, över hur vanliga människors liv förvrids till oigenkännlighet i Palestina eller i Afghanistan eller i Darfur, i konflikter som aldrig tycks ta slut.
I Sarah Waters roman fascineras man av det vardagliga, det som rör sig under ytan, det som sker i varje liv som levs, trots yttre omständigheter. Människor älskar i bombskydd. De äter choklad och dricker vin. De fyller år. De blir arga på sina föräldrar och skäms för dem. Tonåringar gör dumma saker.
Allt detta förblir det viktigaste i varje människas liv – det nära och det privata. Inte är det världskriget man minns av sitt liv, utan hur man själv upplevde det. I alla dessa konflikthärdar i världen går vanliga människor omkring som myror i vårt Google Earth-perspektiv och lever sina vanliga viktiga liv utan att någonsin få en chans att göra det bästa av det.
Det är ett sådant gigantiskt slöseri att det inte går att greppa i sin helhet. En vanlig stackars människa kan bara förstå det i bitar, till exempel genom en roman där en skicklig berättare förmår omvandla kollektiva händelser till individuella berättelser.
Därför behöver människan litteraturen, berättelserna och orden. En bra berättelse ger förklaringarna, den ger utlopp och ingångar till känslorna och möjligheten till förståelse för det mänskliga bortom tid och rum. Budskapet i denna text, i all sin präktighet, är: läs!
Läs, på det att du måtte förstå. Läs, och världar öppnar sig. Läs, för att det är så fantastiskt att plötsligt se ett samband, som en glänsande silvertråd, mellan det som varit och det som är.
Sarah Waters lämnar sina personer abrupt, mitt i livet. Det går inte särskilt bra för dem, men de lever nu vidare, som människor gör. Jag lägger boken ifrån mig med en känsla av förlust och saknad, som efter riktiga människor.
