SÖK
MENY
Låt oss minnas och lära av katastrofen
Nya Åland att fokusera fredagens tidning helt på 30-årsdagen av Estoniakatastrofen. Vi knyter samman gammalt och nytt, dåtid och nutid, för att minnas men också för att lära av det som varit.
Vi vill hylla alla dem som på olika sätt bistod under den värsta fartygskatastrofen i fredstid i våra vatten. Men framför allt vill vi hedra alla dem som aldrig kom tillbaka efter den natten.
Det är en mörk och blåsig höstmorgon och jag har som vanligt stigit upp tidigt för att hinna med 07-bussen till skolan. Det brukar vara lugnt i huset så här dags under den här tiden på året, så jag blir förvånad när jag hör röster och ser en strimma ljus under dörren. Jag tassar uppför trappan som går från flickrummet till husets övervåning. Radion står påslagen däruppe och jag hör att det är en extra nyhetssändning som pågår.
På andra sidan dörren möts jag av mina föräldrars bleka ansikten. Deras blickar säger mig genast att något fruktansvärt har hänt.
”En färja har sjunkit i natt!”
Den 28 september 1994 är ett datum som etsat sig fast hos så många. Estoniakatastrofen sände chockvågor in över Östersjöns stränder och lämnade efter sig ett spår av sorg och svårläkt trauma, politiska konsekvenser och en hel rederibransch som fick tänka om. Av vad som kan ses som ren slump var det ingen ålänning som omkom i själva katastrofen, men det som hände Estonia och alla efterspel känns ändå så väldigt nära för så väldigt många även här.
Under natten till lördagen var det exakt 30 år sedan Estonias desperata rop på hjälp dränktes av vågorna. Oberoende av hur många gånger jag hör ljudklippet med katastrofnattens konversation mellan bryggorna på Estonia, Silja Europa och Mariella reser sig håret på mina armar i ren reflex. Ljudklippet har ingått i otaliga tv-inslag och radiodokumentärer och även dykt upp i samband med flera av de utredningar som gjorts i förlisningens kölvatten.
Det är som att kroppen automatiskt känner ren och skär fruktan när Estonia plötsligt inte längre är med i konversationen – och vi alla vet nu varför.
En av dem som hörs på det välkända ljudklippet är befälhavaren Jan Tore Thörnroos från Brändö. Då var han ett av rederiets yngsta befäl, nu är han i pensionsåldern. För Nyan berättar han om det som hände den natten. Om hur han från hytten kontaktade styrman på Mariellas brygga för att be honom dra ner hastigheten ytterligare i det hårda vädret, och då hörde Estonias mayday-rop i panik.
– Jag sprang upp på bryggan, hann inte ens ta på mig skjortan. Vi var så nära Estonia att vi kunde se ljusen, och ändrade kurs åt det hållet.
Men snart såg de inte Estonia mer, inte ens på radarn.
– Vi hade en ny radar och trodde först att det var något fel på den, berättar Thörnroos, som snart blev varse att det inte var tekniken som felade utan att Estonia förlist och på ytan flöt i stället människor i mängd.
Vittnesmålen från katastrofen har genom året blivit många. Vissa av de 137 som överlevde har valt att berätta sin historia, det samma gäller dem som på olika sätt kämpade och bidrog för att på något sätt hjälpa. Gemensamt verkar vara att händelsen förändrat deras inställning till livets olika utmaningar. Att uppleva en katastrof på nära håll sätter givetvis allting i ett nytt perspektiv.
I fredagens specialnummer av Nya Åland ger vi glimtar av historien om Estoniakatastrofen ur ett åländskt perspektiv. Det gör vi genom att återpublicera vissa sidor av Nya Ålands originalrapportering från hösten 1994, samtidigt som vi på nytt har träffat några av dem som syns eller nämns på de gamla sidorna.
Vi blickar alltså bakåt på historien, men vi har även valt att fokusera på förändringar och förbättringar som katastrofen ledde till. Det gäller till exempel beredskapen för räddningsaktioner till sjöss.
– Allt har förändrats efter Estonia. Vi har mycket större resurser och du vet var det händer, säger gränsbevakningens sektorchef Niklas Guseff.
En annan lärdom var hur livsviktigt det är med sjömanskap och inarbetade sjösäkerhetsrutiner.
Det ledde till förändringar inte bara på varje fartyg och varje rederi, utan även till utökade samarbeten och överenskommelser i hela branschen och mellan länder.
För oss öbor är färjor som bussen eller tåget är för den som bor på fast land. Alltså ett fordon vi nyttjar när vi ska åka lite längre bort hemifrån. Ett fordon vi skickar våra barn med när de ska på fotbollsturneringar, danstävlingar, konserter eller besöka släktingar. Så precis som med alla andra fordon är kravet självklart att den som åker ska vara trygg ombord. Vi passagerare ska kunna lita på att den som kör är kompetent och att fordonet uppfyller säkerhetskraven och tas om hand så att allting fungerar och är i gott skick. Experterna menar att efter Estonia kan vi känna oss tryggare.
Men det knyter sig i magen över det faktum att av alla barn ombord på Estonia var det en enda 12-årig pojke som överlevde. Tårarna blir svåra att hålla tillbaka när jag läser vittnesmålet om mamman som sågs stå på däck och knyta flytvästen på sin lilla flicka. En överlevare berättar om hur hon hört mamman förklara för barnet att ”nu skulle de bli tvungna att simma”.
Som 850 andra klarade de sig inte ur vågorna.
Det får inte hända igen.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
