SÖK
MENY
Låt pandemin bli ögonöppnare
Den coronapandemi som världen fortfarande är mitt uppe i påverkar livet för oss alla. Många har blivit sjuka, många har dött, många känner psykisk- och ekonomisk press. Länder, kommuner, företag och kulturinstitutioner har hamnat i trångmål. På många håll i världen är fortfarande bara några få procent vaccinerade.
Enligt FN:s utvecklingsorgan UNDP är coronapandemin utan motstycke i vår tid och när den passerat kommer mänskligheten att få leva med efterverkningarna i åratal. Enligt UNDP blottlägger pandemier svagheterna i alla samhällen och organisationen påminner om att bestående eller ökande ojämlikhet präglade nästan varje land i världen redan innan pandemin bröt ut. Värst utsatta är befolkningarna i världens fattiga länder. Pandemin är en hälsokris, men inte enbart, konstaterar Achim Steiner på UNDP.
Trots att Finland hittills klarat sig relativt väl och den ekonomiska återhämtningen verkar ha tagit god fart så märks påfrestningarna också här, men de slår inte lika mot alla.
När det så småningom blir möjligt att blicka tillbaka så kommer vi i bästa fall att inse att en återgång till det gamla vanliga inte är önskvärd. I kriser kan vår uppfattning om oss själva och vår omgivning förändras. Kanske ska vi kunna påbörja arbetet för ett mera solidariskt samhälle där vi inte bara tänker på oss själva utan inser att vi har det bra om också andra har det bra. Att välfärdssamhällets trygghetsnätverk är värda att försvara och bygga ut.
Under mer än ett år av pandemi har arbetsdagen förändrats för många. I en lång rad verksamheter har kontorsarbete ersatts med distansarbete. Arbetsplatsen har flyttats till arbetsrum, sovrum, vardagsrum och köksbord hemma, allt beroende på vilka utrymmen som stått till förfogande och, naturligtvis, på den distansarbetandes ekonomiska ställning. Att låga inkomster och trångboddhet inte ger de bästa förutsättningarna för att arbeta hemifrån är lätt att inse.
Vi ska inte heller glömma att bara en del har möjlighet att genom distansarbete skydda sig själva och andra från virussmitta. Inom den hårt belastade vården, självfallet, men också inom en hel rad andra yrkesområden har man inte kunnat ta med sig jobbet hem. Det går inte bygga hus eller reparera bilar hemifrån via datorn. I mycket stor utsträckning handlar det om anställda i serviceyrken där många är kvinnor, många dessutom lågavlönade; de som vårdar våra gamla eller tar hand om småttingarna på dagis, de som städar arbetsplatser och offentliga utrymmen, de som sitter i kassor eller ser till att varor finns på hyllorna i våra affärer, ja alla som överhuvudtaget får våra dagliga liv att fungera. Enligt en uppgift från FFC-facket i fjol kunde bara omkring tio procent av dess medlemmar arbeta på distans.
Ytterligare en dimension tar forskaren Maya Goodfellow upp i en artikel i brittiska The Guardian när hon påminner om att många av dem som står i främsta linjen under pandemin i Storbritannien är invandrare, sådana som ofta slentrianmässigt betraktats som lågkvalificerad arbetskraft. Nu är vi högst beroende av just deras insatser, konstaterar hon. Detsamma gäller nog också i många andra länder, inklusive vårt eget.
Den sociala dimensionen kommer också till synes när det gäller hur barn och unga drabbas. I den senaste upplagan av finländska Rädda barnens återkommande enkätundersökning Barnets röst ställdes frågor om pandemin, psykiskt välmående och distansundervisning. Det framgår där att barn i låginkomstfamiljer mycket oftare än andra barn saknar tillräckligt stöd från hemmet när skolarbetet bedrivs på distans. Pandemin har också fått många unga att känna oro för familjens utkomst och även här kommer ojämlikheten till synes. Medan 21 procent av alla svarande uppger att de är oroliga för familjens ekonomi så gäller det hela 57 procent av barnen i låginkomstfamiljer. Om familjen kämpar med arbetslöshet och skulder, kanske måste ty sig till utkomststöd eller till och med ställa sig i en brödkö emellanåt så går det inte obemärkt förbi hos de unga.
Förmår vi ta detta till oss och se behovet av ett mera solidariskt samhälle och en tryggare värld med minskande inkomstskillnader och krympande sociala klyftor; sådant som enligt den ekonomiska samarbetsorganisation OECD kan främja den ekonomiska utvecklingen? Det är inte gjort i en handvändning. Fortfarande ser många ekonomisk utjämning, likvärdig beskattning av olika typer av inkomster och tillräckliga stöd för dem som faller utanför snarare som ett hot än som en möjlighet. Men ska vi, för att använda ett slitet uttryck, sitta i samma båt så måste vi efter förmåga turas om att ro.
——
