SÖK
MENY
Låt revolutionen spridas
Den kvinnorevolution som just nu pågår i Iran saknar historiskt motstycke.Måtte den bli startskottet för något ännu större.
”Kanske blir namnet Masha Amini snart synonymt med frihetskampen i Iran, kanske kommer hon att förknippas med kampen för mänskliga rättigheter på samma sätt som Malala Yousafzai eller Rosa Parks.” Så skrev Nyans Johan Orre här på ledarplats den 21 september, bara dagar efter att Amini dött efter att ha släpats iväg av den iranska sedlighetspolisen för att ha visat några lockar av sitt hår.
Han fick rätt, det vet vi nu efter ytterligare sex veckors pågående uppror i Iran. Efter Amini har rörelsen fått ytterligare martyrer, som TikTokaren Hadis Najafi som sköts i huvudet ett par timmar efter att ha videomessat budskapet: ”Jag hoppas att jag kan se tillbaka på detta om ett par år och känna glädje över hur mycket bättre allt har blivit.” Eller Sarina Esmailzadeh, som män med batonger slog ihjäl i en gränd. Eller Nika Shakarami, som enligt sedlighetspoliserna ”råkade falla från ett hustak”.
Men det är inte bara kampen för de mänskliga rättigheterna som dessa unga människors namn i framtiden kommer att förknippas med. Mer specifikt offrade de sina liv för de universella kvinnliga rättigheterna. Detta faktum gör händelserna i Iran till något näranog unikt.
Kvinnliga revolutioner hör inte bara till ovanligheterna – de existerar bara som extrema undantag. Fiskmånglerskorna under den franska revolutionen, som stormade Versailles och hindrade kungen från att vända sig emot den nyfödda Nationalförsamlingen, var ett sådant. Ett annat var de bröduppror ledda av kvinnor i Petrograd som blev tungan på vågen i den ryska revolutionen 1917.
Måtte det som händer just nu i Iran bli ytterligare ett sådant undantag. Potentialen finns definitivt: liknande studentuppror jagade shahen på flykten 1979, destabiliserade regimen 1999 och framfödde den Gröna Rörelsen 2009. Det som nu pågår i Iran är dock något säreget och nytt, för här handlar det inte bara om krav på demokrati eller protester i största allmänhet mot de gubbstela teokrat-tyrannerna. Här handlar det specifikt om kvinnors rätt att klä sig som de vill och leva sina liv utan den i regionen så sorgligt allomfattande manliga kontrollen. ”Våra slöjor era snaror!” skanderar kvinnliga talkörer på universiteten (även på lärosäten med konservativa framtoningar) och medierna fylls av videor med iranska kvinnor som tar av sig slöjorna och sträcker upp sina långfingrar mot bilder av såväl Ayatollah Ruhollah Khomeini som hans efterträdare Ayatollah Ali Khamenei. Bokstavligt talat livsfarliga handlingar. Och oerhört inspirerande.
Protesterna har lett till lojalitetsmanifestationer runt världen, även på Åland. På hemmaplan har Sheyda Shafiei, projektledare för Mariehamns litteraturdagar, tagit det tacknämliga initiativet ”Iran Protests 2022 Finland” som samlat över 750 namnunderskrifter och tvingat utrikesminister Pekka Haavisto (Gröna) till åtminstone en läpparnas bekännelse i umgänget med Iran.
I en intervju i gårdagens Nyan uppmanar hon ålänningar att fortsätta tala om det som sker i Iran och att sätta press på makthavarna. Det har hon alldeles rätt i.
På ett bredare plan kan man bara hoppas på att kvinnorevolutionen i landet ska bli startskottet på en proteströrelse mot det ständiga, låg- såväl som högintensiva krig mot kvinnor som pågår över hela jorden. För visst måste det bli ett slut på det groteska kvinnoförtrycket i de asiatiska patriarkat som för tillfället utmanas, men våldet och hedersförtrycket finns trots allt överallt. Det farligaste en vuxen finländsk kvinna kan göra är ju som bekant fortfarande att skilja sig.
Låt i framtiden Masha Aminis namn påminna även om detta. Det vore det bästa sättet att hedra hennes minne.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
