SÖK
MENY
Ledsamheten måste få finnas
När var du senast ledsen? Och lät du dig i så fall vara det? Utan att bedöva dig med sociala medier, underhållning eller arbete?
Att möta det svåra är tufft, men absolut nödvändigt. Oroväckande nog blir vi allt sämre på det.
”Någon jag älskade gav mig en gång en box fylld med mörker. Det tog mig år att förstå att detta också var en gåva”.
Så lyder en kort dikt av poeten Mary Oliver. Oliver, som i sitt poetskap gav röst åt sådant som skvalpar runt i hjärta och själ, har själv sagt att ett liv utan känslomässigt djup inte är ett helt liv.
Men alltför ofta känns vi bara vid de soligare sidorna av vårt inre.
”Var inte ledsen”. Hur ofta har du inte själv hört den meningen eller kanske även sagt den åt andra? Antagligen alltför ofta.
Vi lever i en kultur som hyllar lycka, glädje och positivt tänkande. Reklamskyltar som basunerar ut hurtiga uppmaningar, t-skjortor med slogans som ”Var glad”. De skapar en illusion av att livet alltid kan ses från den goda sidan. Vilket i sig delvis är sant.
Att utöva tacksamhet och att odla en positiv attityd är viktigt för välmåendet och kan faktiskt göra en gladare. Men livet, och speciellt inte vårt känsloliv, är inte så endimensionellt.
Glädje, rädsla, ilska och ledsamhet (eller sorg) brukar räknas till de fyra grundläggande mänskliga känslorna. Men av dessa stämplas ofta ledsamheten som ”negativ” och motas i grind.
Att konstant vara glad, eller att undvika att känna över huvudtaget, gör att jobbigare känslor lämnas obearbetade under ytan. Det har inte bara psykologiska följder, utan kan även ta sig kroppsliga uttryck. Undantryckta, obearbetade känslor är inget att leka med.
Att leva ett känslomässigt ytligt liv kan orsaka bland annat stress, muskelspänningar, ångest, depression, hjärtproblem, huvudvärk, sömnlöshet och magbesvär.
Men mellan jobb, Netflix, umgänge och sociala medier har vi fått allt mindre tid för att släppa ut och hantera känslor.
”Med mina appar raderade så insåg jag att jag kände mig sämre oftare än jag trott. Mitt i allt var jag tvungen att hantera jobbiga känslor.” Det berättar krönikören Lydia Smears i The Guardian där hon beskriver hur hon rensade sin smartphone och märkte att hon då blev tvungen att konfrontera sina känslor.
Före den uppkopplade stress-eran som vi till stor del lever i nu, hade man mer tid – mer tråkig tid – där tankar och känslor gjorde sig hörda och sedda.
”Ledsamhet är ett uttryck för själen, med viktig information om vad vi upplever och vad vi behöver”. Det säger familjeterapeuten Joy Malek som konstaterar att de mörkare känslorna kan hjälpa oss i att prioritera och hantera livet bättre.
Det är så pass viktigt och hälsosamt att få gråta eller känna sig ledsen att terapeuter till och med rekommenderar ”schemalagd ledsamhet”. Det innebär att man bokar en tid för sig själv där man sitter med sina obekväma känslor. Man kan ta en anteckningsbok och skriva ner sådant som känns jobbigt, sedan ska man låta sig känna, utan att behöva fixa, analysera eller ens förstå. Det hjälper till att bygga upp en stabil grund där även sånt som upplevs negativt får finnas.
Man kan även hjälpa varandra i det här arbetet. Att låta en vän som är ledsen vara ledsen helt enkelt. Att istället för att säga ”det blir bättre”, säga ”jag förstår att det här måste kännas jobbigt” eller ”det är okej att gråta”.
”Att erkänna känslor innebär att du påminner någon om att det är mänskligt att känna saker som man inte alltid förstår”, skriver journalisten Brianna West i en krönika på medieplattformen Medium.
Hon poängterar att när vi inte kan gråta över det som är tragiskt, trasigt eller ledsamt i våra liv, då har vi problem.
Och det är inte bara problematiskt, utan också ganska torftigt. För vem vill väl bara leva ett halvt liv? För som poeten Oliver säger, så kan även ledsamheten vara en gåva. Den bör tas tillvara.
