SÖK
MENY
Måtte det mänskliga segra
Det finns ett påkostat gravmonument i den syriska bergsstaden Qardaha, högt ovanför Medelhavets kust. Blir det vandaliserat under de kommande månaderna finns det risk för en ny flyktingkris i Europa.
En besökare i den svenska huvudstaden kunde i söndags få för sig att Sverige vunnit fotbolls-VM – innerstaden kokade av entusiastiska flaggviftare och bilar tutade i långa korteger. Men anledningen till det häftiga lyckoruset var något helt annat. Besked hade just influtit att Syriens diktator Bashar al-Assad störtats och att hans familjs tid vid makten var över efter 54 år. Över hela världen firade miljontals syriska flyktingar extatiskt.
I förstone tänker nog en del uppe i vår kyliga, måttliga nord att detta är något som berör oss bara perifert. Det är dock långt ifrån säkert. Det som hänt kan få stora, positiva följdverkningar i Mellanöstern, men säkerhetspolitiskt är det också som att någon tömt ett bensinfat över en majbrasa. Står vi inför en ny flyktingkris à la 2015, med allt vad det innebär?
Några grundfakta: Familjen Assad har sedan 1970 basat över en av arabvärldens allra effektivaste och grymmaste regimer. Förföljelsen av dem som ansetts vara statens fiender har genom åren varit konsekvent skoningslös på ett sätt som saknat motstycke i regionen: 1982 lät till exempel Hafez al-Assad, Bashars far, utplåna en hel stad (Hama) som han ansåg blivit infiltrerad av den islamistiska organisationen Muslimska Brödraskapet. Dödssiffran efter två veckors bombningar lär ha uppgått till 25 000 män, kvinnor och barn …
Ideologiskt var Assadstyret en tvilling till Saddam Husseins regim. Bägge var sprungna ur Baathpartiet – tänk panarabisk, sekulär socialism – men handlade sist och slutligen om ren personkult, rotad i klanbaserad religiös sekterism. Den allestädes närvarande säkerhetspolisen förföljde allt som kunde misstänkas vara oppositionellt på ett sätt som påminde om Nordkorea.
Så, först som sist: tack och lov att syriernas helvete är över. Tänk om helgens glädjeyra kunde bli startskottet för ännu en arabisk demokratirörelse à la 2011? Det finns förutsättningar: en ny generation ungdomar, relativt välutbildade men arbetslösa och utan politiskt inflytande står redo att ta regionen in i framtiden. Viljan finns!
Men så var det faran med sekterismen. Om man skippar de labyrintiska maktintrigerna i den pågående syriska händelseutvecklingen – Iran, Turkiet, USA, Ryssland och Israel är på olika krångliga vis inblandade – är det kanske där den största faran finns för resten av världen. För precis som i Irak efter Saddams fall riskerar efterspelet i Syrien att urarta i utrensningar och hämnd.
Assadklanen byggde sin politiska makt runt en koalition av syriska minoriteter: alawiter, shiiter, druser, kristna. Familjen hörde själv till alawiternas skara, en kuriös variant på shia-islam där man firar jul och dricker alkohol, och har sin maktbas i staden Qardaha. Bashars al-Assads föräldrar – pappa Hafez, mamma Na’asa och storebror Basel – ligger begravda där i det påkostade gravmonumentet som nämndes inledningsvis. Det kommer att få ett stort symbolvärde hur maousoleet behandlas av HTS-rebellerna, de islamistiska sunnimuslimer som nu tagit makten i Syrien. Mellanösternkännaren Nathan Shachar skriver i DN: ”Om [monumentet] skonas så betyder det att rebellerna är inställda på samlevnad snarare än hämnd.”
Men många frukar just hämnden. De senaste årtiondena har motsättningarna bara växt i hela regionen mellan sunni-islam och shia-islam. Om HTS (en sorts andliga kusiner till al-Qaida och Islamiska Staten) väljer att ge sig på dem som stött Assadklanen i Syrien kan det tända stubinen till en urladdning på många håll i Mellanöstern. Kriget mellan sunni och shia kunde med lätthet sprida sig till länder med stora shiitiska minoriteter som Yemen, Libanon och Irak och destabilisera hela regionen.
Vi får hoppas att det inte går så. De jublande syrierna runt om i Europa är en viktig kraft för sitt befriade hemland: just nu förbereder sig miljontals fördrivna i Europa, Turkiet, Libanon et cetera på att återvända för att fira i Damaskus och Aleppo. Men blossar de religiösa motsättningarna upp och hämndlystnaden tar över kan segeråtertåget förvandlas till en ny, ännu värre flyktingkatastrof.
Måtte det mänskliga för en gång skull segra.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
