Triggervarning: Dagens något lättsinniga ledartext, som bland annat jämför användare av sociala medier med nötboskap, kan i dessa rötmånadstider innehålla spår av ironi. (Samt, dessvärre, avsevärda doser allvar.)

Fredagen den 29 juli – sommarens epicentrum. Europa går snart på augustisemester medan skogsbränderna i Frankrike, Spanien och Grekland sprakar som muntra tomtebloss. Facebook och Instagram bottentrålar efter likes med videor på glaciärer som kollapsar framför turisternas kameror. Gemene man dricker Aperol Spritz och oroar sig över flygplatskaoset – hur ska det gå med Mallisresan?

Nästan samtidigt: med hjälp av sin nya, moraliskt korrupta, konservativa supermajoritet beslutar USA:s Högsta domstol på en och samma vecka att avskaffa den federala aborträtten, ytterligare luckra upp vapenlagarna samt börja riva väggen mellan kyrka och stat. Amerika, berusat av republikanernas amsagor på Fox News och YouTube, har blivit en ”failed state”, men vem ids deppa över att demokratin är död Over There när Ungerns diskrete diktator Orbán hur som helst vann en storseger Over Here redan i april? Bättre att beställa ännu en svalkande drink och läsa, tja varför inte en Expressenintervju med en vaccinskeptisk skolflykting på Åland som säger sig vara allergisk mot 5G-master?

Gaaah.

I ledarskribentens rötmånadsanfäktade sinne uppstår plötsligt tanken att allt hänger ihop. Tänk om den fysiska klimatkrisen har skuggats av en exakt likadan mental klimatkris hela vägen fram till nutiden? För visst liknar de varandra, de två kriserna? Samma gradvisa överhettning av atmosfär respektive hjärnor under decennier, samma tilltagande drift mot verklighetsförnekelse, samma grundorsak, nämligen åttiotalets ohämmade kommersialisering av allt allt allt, inklusive våra innersta preferenser, drömmar och bekräftelsebehov.

Kort sagt: har kravet på ständig tillväxt inte bara bedrivit en rovdrift på jordens natur – utan också på själva den mänskliga naturen?

Och i såna fall, kan miljörörelsens försvarsstrategier användas för att bekämpa även den mentala klimatkrisen?

Låt oss se.

Det sägs ju, beträffande den fysiska klimatkrisen, att vi har ett ansvar som enskilda individer och konsumenter. Kossorna pruttar metan, så det åligger oss alla att äta mindre kött. Vi måste göra miljömedvetna val: för att minska utsläppen behöver vi koppla loss från den konsumistiska hysterin, återbruka samt, inte minst, källsortera.

Här, tänker den något deliriske ledarskribenten, har vi goda uppslag för att råda bot även på den mentala klimatkrisen. Utsläppen på den fronten utgörs ju av vår ständiga, tvångsmässiga, opinionsbildning. Vi tycker tycker tycker 24 timmar om dygnet i en extatisk dödsspiral på sociala medier, i kommentarsfält, krönikor, insändare (och för den delen ledartexter) samt i bordssamtal där alla sitter i varsin liten åsiktsbubbla på motorvägen och bara pratar, utan att någonsin lyssna. Aldrig har så många haft så mycket att säga om så lite.

Nog gör detta maniska åsiktspruttande oss till den mentala klimatkrisens atmosfärsdödande kor? Borde vi inte ta vårt individuella ansvar och helt eller delvis avstå från köttiga postningar på Twitter, Facebook och Instagram, för att få ner det atmosfäriska trycket? Tillämpa samåkning vid lunchbordet och turas om att bara lyssna och ta in vad de andra säger? Återbruka det förgångnas tankar kring snällhet, måtta och långsamhet? Och källsortera BETYDLIGT noggrannare?

Som alla vet räcker dock detta inte. Hotet mot det mentala klimatet är globalt. Och precis som med den fysiska klimatkrisen är det de jättelika multinationella mediaindustrierna och åsiktskonglomeraten som ligger bakom. Här krävs internationellt bindande överenskommelser och överstatlig lagstiftning för att tvinga de sociala medierna att begränsa sina skadliga emissioner. Men låt för all del också den fria marknaden bidra med den lovsjungna handeln med utsläppsrättigheter!

Följaktligen borde det kosta Expressen et consortes extra att publicera intervjuer med kändisar som agiterar mot beprövad vetenskap, det borde svida i fickan för den som tar in insändare om elektroniska chips i vacciner eller den judiska världskonspirationen och låt Trump betala dyrt för sitt hittepå om valet 2020.

Kortsiktigt kommer den mentala klimatkrisens skadeverkningar bli ännu värre: antagligen har vi Trumpen tillbaka om två år och då lär det VERKLIGEN bli åka av. Men långsiktigt har vi fortfarande en chans att vända trenden. Låt målet bli förnyad verklighetskontakt senast år 2050!

Världen brinner och mörkret sänker sig över sensommaren. Tänk att det inte var en poetisk dystopi vi sjöng med i när vi spelade Ebba Grön på våra röda plastgrammofoner där i början av åttiotalet (då, när allting började), utan en isande framtidsvarning:

I mitt nya hem, i mitt nya liv

Är det faktiskt hon som bestämmer

Hon är moder dator, allas vår mor

Den nya tidens centrala punkt

För på avstjälpningscentralen

Råder tystnad och full kontroll

På avstjälpningscentralen

Spelar ingenting längre någon roll

Den nya tiden kom ju så fort

Mitt liv fladdrar fort förbi

På ett datakort

Mental mental mental istid

Mental mental mental istid

TEXT:

Michael Hancock

michael.hancock@nyan.ax

Mer läsning

Så långt har åländska klimatarbetet kommit

HI: ”Åland behöver en klimatlag”

Camilla Gunell i klimatdebatten: ”Vi måste lämna den svartbruna vägen”