SÖK
MENY
Montrealavtalet: glad överraskning som förpliktar
30x30x30x30: det är formeln som ska stoppa förlusten av biologisk mångfald i världen. 30 procent av jordens yta ska skyddas, 30 procent återställas, 30 miljarder dollar ska öronmärkas för finansieringen och arbetet ska vara gjort 2030.
Det blev resultatet av miljömötet COP15 i Montreal, som avslutades efter en hård nattmangling den 19 december. Avtalet som hamrades fram beskrivs som ”ett Parisavtal för den biologiska mångfalden”.
Kommentarerna efter mötet präglas överlag av ett slags glad häpnad: gick det så här pass bra? ”På det stora hela är det ett väldigt ambitiöst paket och som tjänsteman är jag väldigt glad. Ännu för några dagar sedan var jag moloken och tänkte att det blir en väldigt urvattnad lösning eller att vi bara kan besluta om några specifika delar”, sa Finlands chefsförhandlare Marina von Weissenberg vid Miljöministeriet, till Hufvudstadsbladet efter att avtalet undertecknats.
Marco Lambertini, generaldirektör för WWF International, beskriver det hela som en historisk överenskommelse och en motsvarighet till klimatets 1,5-gradersmål för naturen. ”Vi ska ställa om skogsbruk, fiske och jordbruk så det sker hållbart. […] Det är mycket vi måste ändra i vårt sätt att konsumera, producera och leva våra liv. Men det klarar vi.”
Också Näringslivets Centralförbund (EK) i Finland välkomnar avtalet, och säger att det skickar ett kraftfullt budskap – ”vahva viesti” – till företagen att länderna är redo att sätta in åtgärder för att stoppa förlusten av biologisk mångfald. ”Företag och finansiärer ville se en historisk vändpunkt från mötet liknande Parisavtalets klimatmål, och det är glädjande att det blev så.” Avtalet innehåller också mål om att minska övergödningen, användningen av skadliga bekämpningsmedel, och skydd av ursprungsbefolkningars rättigheter att förvalta sina landområden.
Missnöjet med Montrealavtalet kommer främst från länder i Latinamerika och Afrika, som tvivlar på de rikare ländernas löften om finansiering. Inte utan skäl, om man ser på historien. Det gäller nu att länderna verkligen får de medel som krävs för att kunna freda sina återstående regnskogar. Att återställa nedhuggen regnskog är svårt, men kan gå om det finns områden med oförstörd regnskog kvar i närheten. Annars går det att förvandla hyggena till produktiv odlingsmark med hjälp av jordförbättring, för att därigenom öka chansen att de återstående skogarna inte exploateras.
EU:s gröna giv, som presenterades våren 2020, innehåller redan en strategi för biologisk mångfald till 2030 och en målsättning att rättsligt skydda minst 30 procent av EU:s landyta samt 30 procent av havsområdet. Åland tog ett steg i den riktningen i höstas när landskapsregeringen köpte ett 2 000 hektar stort område med höga naturvärden i Kökars skärgård, i syfte att göra det till naturreservat. Icke desto mindre har vi långt kvar till de 30 procent skyddade områden som är EU:s mål, för att inte tala om de ännu mer ambitiösa mål som Finland och Sverige satt upp för sig, och de mål som det åländska hållbarhetsrådet satt upp.
När det gäller miljödebatten överlag på Åland verkar en del politiker och opinionsbildare ha fastnat i något slags magiskt tänkande: det räcker med att tycka att Åland är vackert så löser sig problemet av sig självt. Samtidigt: inte en enda sjö på Åland är i skick att tas i bruk som vattentäkt och komplettera de hårt ansträngda Långsjön, Markusbölefjärden och Dalkarby träsk. Något som Nya Åland skrivit om på både nyhets- och ledarplats. Avsaltningsanläggningar presenteras som ett mer realistiskt alternativ än att restaurera sjöarna. Och i Mariehamns stads hållbarhetsbokslut framgår att den genomsnittliga ålänningen genererar 6,9 ton koldioxid per år, att jämföra med de 1,5 ton som krävs för att uppfylla Parisavtalet. Antalet motorfordon i trafik på Åland är lika många som antalet invånare – åldringar och spädbarn medräknade. Ändå stod Jörgen Pettersson (C) i lagtinget före jul och sa att det där med klimatambitioner kunde man se över allteftersom, att 2030 var långt i framtiden, och att Åland var ett ”rätt hållbart samhälle”,
Om Åland ska uppfylla sin del av Parisavtalet, och nu också Montrealavtalet, måste vi släppa det magiska tänkandet, se vad vi faktiskt har att göra och göra det. 2030 är inte långt i framtiden, vad Jörgen Pettersson än må säga.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
