SÖK
MENY
Myterna om Estonia är avfärdade
Den uppmärksammade dokumentären om Estonias förlisning är byggd på medvetna falsarier. Det borde uppmärksammas av alla som spred konspirationsteorierna om ”hålet i skrovet”.
SVT publicerade i helgen det senaste avsnittet av Vetenskapens värld, titulerat Estonia och myterna, med det uppenbara syftet att slå hål på konspirationsteorierna om fartygets förlisning 1994. Mer specifikt som ett svar på Henrik Evertssons prisbelönta dokumentär ”Estonia – fyndet som ändrar allt”. Teorierna går i korthet ut på att det hål som Evertsson upptäckte i skrovet inte kan ha uppstått i samband med att fartyget slog i botten. Hålet skulle, enligt konspirationsteoretikerna, också förklara varför fartyget sjönk så snabbt.
Att motbevisa det gick förvånansvärt enkelt. De två stora poängerna – att det finns ett (faktiskt två) hål i skrovet och att hålet inte kan ha uppkommit när färjan slog i botten – tas isär på nolltid av de dykare som fick i uppdrag att återigen undersöka platsen.
Vad som däremot framkommer i det nya SVT-programmet är att de två största ”bevisen” – Evertssons egna undervattningsbilder från förlisningsplatsen och en rapport från bottenundersökningen från 1990-talet har vinklats för att stärka den egna berättelsen. Så hårt att det faktiskt går att ifrågasätta intentionen att berätta sanningen.
När dykarna, på uppdrag av haverikommissionen, undersökte hålen såg de – bara en meter från själva skrovet – stora stenformationer. Deras slutsats är att Evertsson inte kan ha filmat hålet i skrovet utan att se berget – men valt att inte visa upp det.
”Jag har lite svårt att se hur man 2019 kan ha missat det här. Man måste ha sett, men ser direkt att det här är berg” säger en av experterna.
För att verkligen avfärda teorierna togs till och med ett borrprov. Borrkärnan bestod, som förväntat, av berg.
Än mer logiskt blir hålet när dykarna fotograferar hela sidan av fartyget. Sidan är intyckt, sannolikt efter att ha slagit i botten, och där inbuktningen börjar och slutar har hål uppstått i väggen.
Efter den här upptäckten finns egentligen inte så mycket mer som behöver sägas om undersökningen av själva vraket.
Men en sak till bör lyftas fram. Den rapport från Sjöfartsverket från 90-talet som Henrik Evertsson använder i sin dokumentärfilm – som påstås bevisa att fartyget bara ligger på mjuk lera – är också förvriden. Det som presenteras är ett diagram över bottensedimentet, där y-axeln har förstorats 18 gånger för att ge perspektiv. Det gör att sedimentet ser mycket djupare ut än det egentligen är. När kartbilden sedan användes i ”Estonia – fyndet som ändrar allt” hade informationen om skalförändringen försvunnit. Evertsson använder dessutom kartan i en intervju med en geolog för att verkligen göra en poäng av den mjuka bottnen – men den är felaktig.
De senaste åren har olika typer av undersökningar genomförts för att visa och förklara hur Estonia förliste och varför. I allt väsentligt står sig den första haverikommissionens rapport fortfarande väl. Estonia förliste för att bogvisirskonstruktionerna var för dåliga och de släppte i hårt väder. Att visiret var sammankopplat med bilrampen gjorde att hela fören öppnade sig och vatten kunde forsa in.
”Estonia – fyndet som ändrar allt” har fått kritik från början. Men filmen har ändå prisats, bland annat med det svenska Stora journalistpriset i kategorin årets avslöjande och tv-priset Kristallen. Det har bidragit till att teorierna har givits ett stort, relativt okritiskt, utrymme och därmed obefogad legitimitet.
Det är beklämmande att prisena inte har dragits tillbaka – och det är smått skandalöst att ordföranden för stora journalistpriset, Jonas Bonnier, står bakom utnämningen när han intervjuades i SVT-programmet.
Patrik Hadenius, en av jurymedlemmarna, backar däremot från sin del i att prisa dokumentären. Det hedrar honom.
Och flera borde följa hans exempel.
