SÖK
MENY
När är det klokast att dö?
Det här handlar inte om eutanasi, utan om vad samhället har råd med. Det vill säga hur länge samhället orkar med oss, som envisas med att bli bara fler och äldre, kräver omsorg och kostar pengar.
Landskapsregeringen arbetar med ett äldrepolitiskt program, vilket är riktigt bra. De som leder samhället behöver veta hur det ser ut, inte bara i dag utan om 10 år, 20 år och kanske rentav 50 år. Den utredning som nyligen presenterades kan verka förskräckande för de yngre generationerna. Många av oss äldre minns förra svenska finansministern Per Nuders uttryck ”köttberg”, när han avsåg 40-talisterna som 60-talisterna ”ska föda”. Han var då 41 år.
Hur många av dagens unga politiker ser liknande köttberg framför sig när de läser att gruppen 65+ på Åland har växt till över 9 000 personer till 2040? Om inte krig eller pandemier tar kål på oss före det.
Vi får veta att gruppen 65+ i dag kostar 40 miljoner euro per år i sjukvård och kommunala driftskostnader för exempelvis boendeservice. 2040 har den summan stigit till 60 miljoner. Det som inte nämns är vad den här gruppen bidrar med.
Inom den äldre ålderskategorin är den disponibla inkomsten i snitt högre än för hushåll på Åland totalt sett, får vi veta. Alltså betalar den här gruppen en icke föraktlig summa i skatt. Rent mentalt kunde det vara bra att få in det i resonemanget.
Folk behöver arbeta högre upp i åren, säger de som vet. Så blir det helt säkert. Redan nu höjs pensionsåldern sakta men säkert. Ett lockbete är att man efter uppnådd pensionsålder kan bygga på pensionen genom att fortsätta arbeta, förutsatt att arbetsgivaren vill ha en kvar. I den mån det finns lagar som hindrar så lär de ändras.
Finns viljan att ha kvar gamla stötar i arbetslivet? Pensionsförbundens intresseorganisation gjorde under fjolåret en enkätundersökning i gruppen 55–84 år. I undersökningen anser 70 procent att det förekommer åldersdiskriminering i samhället. 57 procent anser att de äldre helt eller delvis behandlas som andra klassens medborgare. 70 procent anser att unga idealiseras för mycket.
Tilltron till riksdagens och regeringens förmåga att sköta pensionärsfrågor stannar på 31 procent och av dem är det bara fyra procent som har stor tillit till de politiska makthavarna. Det är inte direkt upplyftande.
Vi kan inte heller hoppas på att folk lever friska och glada tills de dör knall och fall. Samhället sätter faktiskt in en hel del resurser för att hålla folk vid liv. Allt annat vore trist.
Så om vi skulle vända oss till yngre årgångar. De som i dag är 48+ befinner sig 2040 i gruppen 65+. Hur vill de se sig då? Hur ser sig dagens 48-åringar när de är 70? Är de kvar i arbetslivet, satsar de på resor, barnbarn, trädgården och stugan? Eller oroar de sig för vem som ska ta hand om gamla mamma, som naturligtvis fortfarande lever och har en viss hälsa?
Den oron vill dagens 48-åringar inte leva med. Så sätt igång och planera för den tillvaro ni själva vill ha som äldre. Skaffa fram resurserna. Skriv in det i det äldrepolitiska programmet, ni som sitter i kommittén. Vi litar på att det ni vill ha också passar oss som inte är kloka nog att dö innan vi blir dyra i drift.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
