SÖK
MENY
När optiken går före substansen
Det politiska spelet i vårt västra grannland har de senaste veckorna förfärat med sin infantilitet.Låt oss hoppas att sandlådefasonerna inte inspirerar Åland om ett år.
Till en början var det en uppvisning i mognad och ansvarstagande. Sverige lyckades hålla i sin Natosamordning med Finland utan större sjabbel, vilket krävde avsevärd finess av det statsbärande socialdemokratiska partiets nya ordförande Magdalena Andersson. Försvarsminister Peter Hultqvist (S) hade ju knappt hunnit svära på sin heder att aldrig låta Sverige gå med i Nato förrän det var dags att göra en 180-graders kurskorrigering.
Men ingen i den svenska politiken gjorde narr av honom eller Andersson för den sakens skull: alla förstod stundens allvar och det nya läget efter Rysslands invasion av Ukraina den 24 februari. Sverige agerade snabbt och vuxet och så sent som för en månad sedan kunde Andersson och Moderaternas ledare Ulf Kristersson fortfarande uppvisa just en sådan viktig politisk enighet som frågan tarvade, när de framträdde i SVT:s intervjuprogram Agenda.
Sedan bröt The Silly Season ut.
Sverigedemokraterna väckte ett misstroendevotum mot justitieministern Morgan Johansson (S). Anledning? Tja, de hade möjligheten. Och så såg det tufft ut. Moderaterna ville inte vara sämre och hoppade på tåget, tätt följda av de identitetslösa Liberalerna och Kristdemokraterna. Ingen frågade sig om det verkligen var bra för landet att oppositionen betedde sig som parlamentariska babianer i ett läge då hela världen tittade på. Nej, alla ville bara vara snygga inför valet i höst.
Och sedan växte denna politiska behagsjuka till en sannskyldig pandemi. Magdalena Andersson hävdade att Morgan Johansson varit instrumentell i Sveriges Natoansökan och gjorde SD:s okynnesanmälan till en kabinettsfråga – ”fäller ni Morgan fäller ni oss. Och hur skulle det se ut?!”
Entré den totalt omdömeslösa Amineh Kakabaveh, politisk vilde extraordinaire, som uppenbarligen hellre företrädde en stridande kurdisk fraktion i Syrien än de svenska väljare som gett henne hennes parlamentariska mandat. Antagligen såg det bra ut från hennes horisont att på alldeles egen hand ramponera ett helt lands Natoansökan.
Och så där löpte det på. Magdalena Andersson bjöd inte med sig Ulf Kristersson på amerikanskt flottbesök men väl Centerledaren Annie Lööf för det såg ju bra ut, Kakabaveh fick diskret de prokurdiska försäkringar hon velat ha och babblade sedan skadeglatt om det för pressen för DET såg ju så bra ut och till sist, i en helt annan fråga, utnyttjade liberaler och sverigedemokrater en falsk majoritet i ett utskott till att spärra ett lagförslag som skulle ha fått en parlamentarisk majoritet i kammaren.
Antagligen tyckte de att det såg bra ut.
Det är så här trumpismen börjar.
På Åland har politikerna för det mesta förtjänstfullt låtit bli att sätta optiken framför substansen, fastän vårt inslag av personval är vida större än i Sverige. För varje Måtar (Ob) som försöker skapa skandal av Hjersonfakturor finns det en Wikström (Ob) som sänker kostnaden för bussresorna med hälften nästan utan att ens berätta om det. Att plötsligt bli tunnelkramare ett par månader före valet var visserligen mer än lovligt opportunistiskt, men den åländska Centern har i alla fall sedan förtjänstfullt släpat den kvarnstenen med sig runt halsen under hela mandatperioden i stället för att släppa den med ett plask i Föglöfjärden en månad efter valet.
Låt oss hoppas att detta håller i sig. Så kära hårt arbetande åländska politiker: snegla inte på Sverige om ett år va?
Undvik det optiskt tilltalande positionerandet i kommande viktiga frågor som kommunreformer, KST och revideringen av självstyrelselagen. Sätt koppel på retoriken, Harry Jansson (C) och Nina Fellman (S) och försök låta lite mer som Roger Nordlund (C) och Simon Påvals (Lib) när ni kommer med utspel. Låt för all del ideologierna vägleda er, men kråma er inte i onödan framför de sociala mediernas speglar tills ni drunknar i era egna spegelbilder som svenskarna.
Det framförs ofta en tanke i vårt landskap om att ”alla borde dra åt samma håll” i politiken – för Ålands skull borde alla agera tillsammans, lyder refrängen. Det är INTE denna sidas åsikt: den typen av artificiell endräkt kväver bara diskursen och gynnar makten (tidningen Nya Åland är de facto född ur övertygelsen om detta).
Tvärtom: det finns många olika intressen på vår kobbe och de behöver och förtjänar alla sin egen representation. Så, åländska politiker, strid av hjärtats lust när ni representerar de skilda delar av det åländska samhället som röstat på er.
Men strunta i hur det ser ut. För det svenska exemplet förfärar.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
