SÖK
MENY
När populisterna förlorar
Det är problematiskt när populister vinner makten, men det kan bli ännu värre när de förlorar den igen.
I de senaste valen i två av världens största demokratier, med sammanlagt 546 miljoner invånare (ungefär 100 miljoner fler än EU), har anklagelser om valfusk lett till oroligheter. I båda länder har populister förlorat regeringsmakten.
Jair Bolsonaro förlorade det brasilianska presidentvalet för drygt en vecka sedan. Han har ännu inte erkänt sig besegrad. Dagarna efter valförlusten utbröt stora protester och motorvägar blockerades av Bolsonaro-anhängare som inte litade på valresultatet. Den breda uppfattningen var att valet var riggat till fördel för motståndaren. Trots påtryckningar från Högsta domstolen att erkänna sig besegrad var det till slut Bolsonaros förvaltningschef som gick ut och meddelade att man skulle lämna över makten till den nya regeringen.
Vid första anblick verkar det handla om en liten grupp desillusionerade väljare, men missnöjet bottnar i ett systematiskt misstänkliggörande av valet från självaste regeringschefen. Precis som i USA började den avgående brasilianska presidenten tidigt påstå att landets digitala valurnor var komprometterade. Det är hämtat ur den förra amerikanska presidenten Donald Trumps repertoar. Och många befarade att valresultatet skulle resultera i ett liknande kuppförsök som i Washington. Trots att Bolsonaro ändå verkar ha gett ifrån sig makten finns fortfarande många brasilianare som är övertygade om att valet blev ”stulet” av etablissemanget.
Det finns ingen anledning att ifrågasätta valresultaten, men påståenden om valfusk är på ett sätt helt logiska. Populister profilerar sig ofta som, och tror sig vara, folkets röst. Och om man följer den logiken borde ”folket” inte kunna förlora, speciellt eftersom de ju redan har vunnit gången före. Men den polarisering som kännetecknar sådana kandidaters framgångar leder också till en starkare mobilisering på den andra sidan. I Brasilien och USA röstade troligtvis många väljare mot den sittande presidenten, snarare än för den andra kandidaten.
Det finns en besynnerlig paradox när anti-etablissemangskandidater genom demokratiska institutioner de facto måste bli etablissemanget. Ofta bygger deras framgångar på förmågan att positionera sig utanför det politiska system de påstår ha svikit väljarna. Men när vidlyftiga förslag som fördes fram i valrörelsen inte genomförs, mycket på grund av demokratins inneboende och i det här fallet välkomna tröghet (ofta krävs ofta godkännande i flera instanser för att förändra ”systemet”), så tappar de i popularitet.
I två av världens största demokratier har populistiska presidenter inte lyckats bli återvalda. Glädjande är också att ingen av dem lyckades behålla makten – trots att de försökt – efter sina valförluster.
Den som är optimistiskt lagd kan se Bolsonaros och Trumps förluster som ett tecken på att framgångarna för populisterna håller på att vända. Men det är knappast så enkelt. För kvar finns djupt polariserade länder där missnöjet med den etablerade makteliten fortsätter att frodas. Och skadan populisterna orsakar, även efter sina valförluster, är bestående. Ett färskt exempel går att hitta i de amerikanska mellanårsvalen i USA vars röster kan vara räknade när den här upplagan av Nya Åland dimper ner i brevlådan. I mellanårsvalen har långt fler än hälften av republikanska kandidater i guvernörsvalen och senatsvalet proklamerat sin misstro till själva valsystemet i samband med senaste presidentval.
Det finns lärdomar att hämta även för Europa och Norden som inte heller är förskonade från populismens enkla lösningar på komplexa problem. Och även om det är problematiskt när populisterna får makten så är risken minst lika stor för bestående skador på demokratin när de tvingas lämna över den igen.
Den mest akuta risken är förstås att valresultatet resulterar i en kupp. Men även i de fall där de demokratiska institutionerna klarar av att stå emot finns en uppenbar risk att förtroendet för grundläggande demokratiska funktioner såsom domstolars och valsystemens oberoende skadas för en lång framtid.
Det går snabbt att rasera förtroendet för demokratin, men kan ta generationer att bygga upp igen.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
