När prestationen är utseendet
Att idrottare behöver vara i form för att kunna prestera på topp är en självklarhet. Men när själva prestationen ÄR att vara i toppform blir det hela lite komplicerat. Eller?
Idrotten är en magisk värld. En dröm om viljans triumf över kroppens begränsningar. En berättelse om uppoffring, fokus och envishet. Få dramaturgier är enklare och mer drabbande än den sportsliga, med sina underdogs, mirakler och tragedier. Den idrottsliga segern är känslomässig granne med den religiösa frälsningen, både för utövare och betraktare.
I centrum för denna extas står prestationen. Hur kunde hon springa så fort, hur kunde han hoppa så högt? Den heliga prestationen utjämnar allt: hög som låg, fattig som rik, ful som vacker: springer man 100 meter under 10 sekunder ligger man hack i hälarna på Gud själv.
Särskilt barn tilltalas av denna idrottens mirakulösa jämlikhet. Det spelar ingen roll vem man är eller varifrån man kommer – alla duger som de är, bara de presterar på topp.
Men hur gör vi när prestationen handlar om utseendet?
Många hävdar att kroppsbyggande är en seriös sport och kanske är det så. Visserligen har denna idrottsgren sedan sjuttiotalet haft grava problem med anabola steroider, men det har dessvärre många delar av friidrotten också. Prestationen har hur som helst varit att bygga upp sin kropp till så ofantliga proportioner som möjligt. Det liknade tyngdlyftning en hel del. Det kunde till nöds passera.
Men när turen så småningom kommit till damerna att tävla har det dykt upp nya typer av prestationer – av det mera tveksamma slaget. Det för oss till idrotten bikini fitness.
I bikini fitness tävlar man i högklackat och makeup.
Frisyren och ansiktsformen tillmäts stor betydelse. Tidigare har de tävlande också uppträtt i aftonklänning.
Uppemot 80 procent av sportens utövare uppges ha skönhetsopererat bysten.
Det är svårt att veta var man ska dra gränsen här. Är detta en sport eller en skönhetstävling?
Dansare måste förvisso tänka på vikten. Så även gymnaster. Mycket har också skrivits om det livslånga problem de som sysslar med dessa konstformer och idrotter (de korsar ibland varandras spår – tänk konståkning) lidit av, både psykiskt och fysiskt. Sjuka kroppsuppfattningar och ätstörningar har för många varit yrkessjukdomar att räkna med.
Men det har ändå handlat om olyckliga biverkningar av seriös konst- och idrottsutövning. I bikini fitness är utseendet allt – lika snävt definierat som på en Miss Americatävling. Att misslyckas är liktydigt med att ens utseende inte räcker till. Man bommade inte en svår piruett på isen. Man var bara inte snygg nog.
Detta är kuriöst nog kontroversiellt att hävda. Det finns många utövare som säkert blir nedslagna av denna läsning (vilket är hemskt tråkigt). Likafullt är det nödvändigt att problematisera denna ”idrott”: skönhetsstress och osunda kroppsideal är en av vår tids värsta farsoter. Är det rimligt att uppmuntra till sportslig utövning där utrustningen inbegriper påsprejad solbränna, läppfillers och silikonimplantat?
Inte någon vidare jämlikhet för barnen att drömma om, kanske.
Måhända finns det hos vissa som prövat på bikini fitness en gryende insikt om att något är skevt här. I gårdagens Nyan uttrycker en åländsk tävlande sin besvikelse om tävlingen hon deltog i nyligen: ”Det kändes att det som räknades mest var att försöka se så söt ut som möjligt …”
Hon tillägger att det ska bli skönt att ”kunna skippa ett träningspass utan att få ångest och jag vill kunna äta och njuta av det.”
Nu tänker hon köra styrkelyft ett tag. Hon ser fram emot ”att ha ett mål som inte bara handlar om mitt utseende.”
Det känns som en sundare prestation.
Källa: Women of Steel, Maria R. Lowe