SÖK
MENY
Nationell glädje – javisst. Nationalistisk fyllefest – nej tack.
Vem och vad ska man skylla på när folk bär sig illa åt. Ska man till exempel som ålänning eller finlandssvensk skämmas för dem av sina landsmän som berusade stormar över gränsen från Torneå till Haparanda för att hänga upp en finsk flagga på en bensinmack, och som får stryk på kuppen.
Ska man skämmas för hockeytränaren som dagen efter den fantastiska segern i VM-finalen är så berusad att han trillar omkull, rakt över segerbucklan, när han kliver av planet.
Och hur är det med den spelare som måste hålla i sig i president Halonen för att hållas upprätt.
Och svenskhataren på bussen som vrålade att alla som pratar svenska ska flytta dit där de hör hemma, nu när finnarna visat vad de går för.
Och den grisiga typ som uppträdde hotfullt mot två färgade unga killar, med dito orsak.
Nationella framgångar tar fram det bästa för människan, och det sämsta i henne.
Det bästa, det är gemenskapen, glädjen, spänningen, segerns förlösning, euforin och firandet efteråt. Det är något att samlas kring och prata om, analysera och beundra. Det är skickligheten som fascinerar och underhållningen i en väl genomförd föreställning, vilket en hockeyfinal i allt väsentligt är.
Det sämsta, det är skrytet och förnedringen av motståndaren, utestängandet och uppdelningen av vem som får vara med och dela glädjen, brakfyllan, den chauvinistiska nationalismen och den otäcka rasistiska koloniseringen av ett gemensamt firande.
Efter söndagens finalseger var många finländare och ålänningar överlyckliga för sitt lag. Det måste man få vara.
Redan på måndagen var vi färre som helhjärtat kunde glädjas, och i takt med att rapporterna kommit in om fylleskandaler, språkhets och trakasserier, desto sämre smakar det. Inte segern, det kan ingen ta ifrån laget och landet, men det sätt på vilket idrotten och nationalismen gifter sig för att locka fram det sämsta, det fulaste och minst rumsrena i folksjälen.
Hockeylandslagets lagkapten Mikko Koivu har redan tagit avstånd från avarterna i firandet och slagit fast att Finland alltid varit ett land där man kunnat respektera varandra.
Det är bra, men det räcker inte.
Landslagshjältar är representanter för hela sitt land, och i det uppdraget måste ingå att markera att alla får vara delaktiga, inflyttade, utflyttade, svenskspråkiga, romer, samer och alla som vill vara med och glädjas. Ingen har anklagat hockeyspelarna för något (annat än fylla förstås, detta finländska vardagsgissel), men när man gör något stort och fint, då är man ett föredöme och ett exempel.
Låt oss alltså avvakta ett tydligt ställningstagande från landslaget och dess ledning. Detta är ändå spelare och ledare på en nivå där man hoppas på internationella karriärer, NHL-kontrakt och annat roligt. Då duger det inte att låta sitt namn smutsas ner av rasism och språkhets, när glädjen och jublet kunde vara en så positiv och enande kraft för landet som helhet.
Avslutningsvis; Visst vore det skönt om vi snart kom till det skede i evolutionen där ett finländskt lag på högsta elitnivå kan vinna och ändå inte supa sig stupfulla timmarna efter segern. Särskilt inte när man ska visa sig för sina jublande fans dagen efter.
Som svar på den inledande frågan; Nej, man ska inte skämmas för någon annan än sig själv. Men man kan kräva att folk uppför sig som folk.
