SÖK
MENY
Nödställda förtjänar vår hjälp – inte skrämselpropaganda
Inom Obunden samling har man under hösten oroat sig för att människor från ”andra kulturer” förändrar det åländska samhället i grunden. Åland är beroende av inflyttning, dessutom har vi ett moraliskt ansvar.
Obunden samling har i höst både i stadspolitiken och landskapspolitiken gett sin syn på inflyttningen till Åland: människor från andra delar av världen som inte delar ”vår kultur” förändrar samhället i grunden, enligt partiet. Och det är inte förändring i positiva ordalag, eftersom Ob påstår att människor som kommer från kulturer som ligger närmare vår egen är att föredra.
Utspelen väcker förstås många frågor, som Obunden samling gärna skulle få klargöra för ålänningarna: vad menas med kultur? Är det geografi, religion, etnicitet eller något annat?
Först och främst är det staten och kommunerna som beslutar om kvotflyktingmottagande, och staten betalar (i teorin i alla fall). Man ska också ha klart för sig att urvalet av kvotflyktingar ska baseras på behov, inte idéer om vilka ”kulturer” som passar in. Inrikesminister Mari Rantanen (Sannf) försökte sig på att sålla bland flyktinggrupper i höstas. Hemliga dokument avslöjade att Rantanen hade beordrat ministeriet att prioritera kristna flyktingar, vilket fick statsministern att begära en utredning av hur frågan hade behandlats.
”Vi kommer inte att gynna eller diskriminera kvotflyktingar utifrån religion”, sade Petteri Orpo under statsministerns frågetimme i slutet av november.
Ledarsidan tackar för det klargörandet.
Finlands mottagande är i grund och botten pinsamt snålt, speciellt med tanke på vårt välstånd. Enligt FN:s flyktingorgan UNHCR har 123 miljoner människor i skrivande stund tvingats lämna sina hem. 38 miljoner klassas som flyktingar, åtta miljoner är asylsökande och 5,8 miljoner människor har andra orsaker att söka skydd. Många av världens flyktingar kommer nu från Syrien, Venezuela, Ukraina och Afghanistan. Gemensamt för alla världens människor på flykt är överlevnadsinstinkt – och att de vill ha en bättre tillvaro för sig själv och sin familj.
Ett för Åland aktuellt exempel är Venezuela. Över 7,7 miljoner människor har tvingats fly från sina hem och enligt Amnesty har våldsamheterna nått nya nivåer för att slå protesterna som följde efter att diktatorn Nicolás Maduro i somras ånyo utropade sig till ”valvinnare”.
Nästa år är den finländska flyktingkvoten 500 (en minskning från 1050 året innan): 150 afghanska flyktingar från Iran, 120 kongolesiska flyktingar från Rwanda, 100 syriska flyktingar från Turkiet och 50 venezuelanska flyktingar från Peru. Till Mariehamn kommer åtminstone 15 personer från Venezuela i januari. Den obundna oron, att den åländska förläggningen som kan ta emot 300 personer vilket utgör en hel procent av Ålands befolkning, snabbar på någon typ av befolkningsutbyte verkar alltså vara mer en hallucination än faktisk farhåga.
Även om man alltså skulle bortse från den moraliska aspekten i Obunden samlings retorik – Finland och Åland har råd att hjälpa människor i svår nöd och ska också göra det – så bör man fråga sig vad utspelet om andra kulturer faktiskt betyder. Rent logiskt låter det som en önskan om ett homogent åländskt samhälle.
På Åland talas enligt Åsub 63 modersmål, och dagens ålänningar härstammar från ungefär 100 olika länder.
Vi är dessutom helt och hållet beroende av inflyttning för att samhällsbygget ska gå ihop.
Finland erbjuder människor på flykt skydd. I gengäld får vi fler som städar våra hem, tar hand om våra äldre, driver våra restauranger, botar våra sjukdomar och utvecklar våra högteknologiska it-system. Och betalar skatt.
Obunden samlings utgångspunkt i debatten var den åländska flyktingförläggningen, men om det specifikt är andra kulturer (vad man nu menar med det) partiet är oroligt för så är en rimlig utgångspunkt att det omfattar all slags inflyttning. Då borde ju arbetskraftsinvandringen också rimligtvis stoppas.
Och skulle det med den obundna logiken gå att styra inflyttningen utgående från någon typ av nationell eller regional kultur: hur skulle den i så fall definieras, av vem och hur nära måste den ligga den åländska? Asylbehovet bland skandinaver är ju inte enormt. Vad ska i så fall prioriteras? Geografi, etnicitet, religion eller något annat?
Nä, säkrast är nog att hålla sig till dagens principer: att hjälpa efter behov och välkomna nya ålänningar så bra som möjligt. Många behöver en fristad från förtryck, och vi behöver flera händer i samhällsbygget.
