SÖK
MENY
Norden vinnare i EM i pandemihantering
Anders Tegnell, pandemihanteringens främste ansvarige i Sverige, har i dagarna utkommit med boken ”Tankar efter en pandemi, och lärdomarna inför nästa”. Det här vet vi dock redan: en tjänstemannakår med vetenskapligt kunnande, en välfinansierad offentlig vård och en medborgerlig tillit till myndigheterna kan vara avgörande.
När facit skrivs över coronapandemin i Europa kan Storbritannien tjäna som ett avskräckande exempel. Tjänstemän och rådgivare till förre premiärministern Boris Johnsons regering har berättat om förvirringen, kovändningarna och nonchalansen hos ministrarnas agerande. En av rådgivarna, Lee Cain, väckte uppseende när han sa att ”covid var fel kris för Boris Johnsons kvalifikationer”. Utredningen har också uppdagat en rad Whatsapp-meddelanden där Boris Johnson hävdade att det var lika bra att låta viruset härja fritt.
”Om du var en av de många, många gamla som röstade på Boris Johnson 2019 så stod det klart denna vecka att han var extremt avspänd vid tanken på att du skulle sälla dig till de lättlurades stora kongress i himlen”, skriver The Guardians kolumnist Marina Hyde, och summerar det hela med att ”det var som att ge Real Housewives befälet över Manhattanprojektet”.
Hydes kollega Martin Kettle skjuter in sig på bristerna i själva systemet. Det fanns inga färdiga planer, beslut fattades ad hoc, sjukvården var underfinansierad sedan många år, och beställningarna av skyddsutrustning gick till företag med täta band till torypartiet snarare än till företag som kunde leverera det som vården verkligen behövde.
Så blev också överdödligheten under pandemiåren betydligt högre i Storbritannien än i Norden. Anders Tegnell, statsepidemiolog på svenska Folkhälsomyndigheten, har utkommit med en bok om pandemins förlopp i Sverige. I ett stort reportage i Dagens Nyheter förra helgen nekar han till att boken är en försvarsskrift, ”men jag kan förstå att vissa kommer att läsa den så”.
Medan pandemin härjade kritiserades Anders Tegnell av en stor grupp forskare, som krävde att Sverige skulle göra som i Finland och stänga skolor och restauranger för att bromsa smittspridningen. En av de forskarna var Björn Olsen, professor i infektionssjukdomar vid Uppsala universitet. Nu är tongångarna mer försonliga.
”Från början ansåg jag att det var en usel pandemihantering, där man reagerade på tok för långsamt. Men Folkhälsomyndighetens arbete blev absolut bättre med tiden. Och när man började få fram vaccin så stod vi allihop på samma sida”, säger Björn Olsen till DN.
Anders Tegnell säger i en annan intervju, i Aftonbladet, att det enda beslutet han kan ångra var förbudet mot besökare på äldreboenden.
”Det tror jag verkligen orsakade onödigt lidande, både för de som var där och för anhöriga som inte kunde komma dit”, säger han, och tillägger att de äldre kanske också borde ha fått säga sitt i frågan: ”är man gammal och sjuk kanske det är värt en liten risk för att få träffa sina barnbarn”.
DN intervjuar även Mika Salminen, direktör för avdelningen för hälsosäkerhet vid THL i Finland, som säger att han och flera med honom tyckte att Anders Tegnell valde en oförsiktig väg.
”Men så här i efterhand kan vi ju se att det inte blev så stor skillnad i utfall mellan de nordiska länderna. De negativa konsekvenserna har kommit vid lite olika tider, och helheterna var lite olika. På det stora hela har vi alla klarat oss väldigt bra jämfört med övriga Europa”.
Mika Salminen befarar också att Finlands beslut att stänga skolorna påverkat barns och ungdomars utveckling och mentala hälsa negativt.
”Det får vi säkert betala för både inom välfärden och ekonomiskt i framtiden”.
Nu har pandemin lämnat plats i nyhetsflödena åt andra bedrövelser. Men det är likväl värt att reflektera om massiva nedstängningar och reserestriktioner var rätt väg att gå. Som Mika Salminen själv är inne på: vi har ännu inte sett slutnotan. Det handlar inte bara om hur skolstängningarna drabbade barnen och ungdomarna, utan också om hur människors fri- och rättigheter begränsades under en lång tid. Var vi för beskedliga? Det är en fråga som i synnerhet vi i medierna borde ställa oss.
Men i alla fall slapp vi i Norden förlita oss på ett gäng clowner och mutkolvar som festade medan människor dog och vårdanställda slet, som i Storbritannien. Även om de svenska och finländska myndigheterna valde olika vägar så fattade de välgrundade beslut, sköt till de extra resurser som vården behövde, och fick medborgarna att följa anvisningarna. Det räddade liv.
